Ärrad för livet

För den som missat det så blev jag förlöst med kejsarsnitt. Det har nu gått lite mer än två och ett halvt år sedan jag blev snittad och visst har det satt sina spår. Det är ju inte bara det att jag har ett ärr för livet. Visserligen fick jag ersättning för detta av försäkringsbolaget, men vad kan pengarna göra egentligen?! Ärret kommer nog aldrig se mer annorlunda ut än vad det gör idag och fortfarande kan det klia till och från. Klådan sitter liksom innanför på nåt sätt, så hur mycket jag än kliar så stillas inte klådan. Har du någon gång brutit ett ben så förstår du vad jag menar. Dessutom så skärs ju nerver av när man snittas så känseln är ju som den är runt snittet också.

Nu ska jag inte påstå att jag bryr mig om ärret speciellt mycket i sig. Utseendemässigt alltså. Jag har inga problem att visa det, även om det har skapat en kant så att magen hänger över snittet. Okej, nu har jag ju knappt gått ner ett gram av mina gravidkilon så det påverkar ju såklart. Men även om jag hade gått ner alla kilon så skulle kanten finnas där.

Mitt ärr är relativt fint. Jag har sett många som ser ut som om dom blivit öppnade med en motorsåg och igensydda av en blind person. Tänk att det kan skilja så mycket! Bryr sig vissa kirurger inte alls om att ens försöka göra det snyggt? Och varför väljer vissa att sy och andra att tejpa, stämpla eller klistra? Och varför får patienter så olika besked om när förbandet ska tas bort?
Om jag inte minns fel så skulle jag ta bort mitt efter 2-3 dagar. Jag väntade dock mycket längre då jag var nojig för att att snittet skulle öppna sig och magen ramla ut 😛 Vissa får beskedet 1 vecka, andra tills att tejpen lossnar och vissa får byta förband varje vecka men ska behålla förband på en längre tid. Man borde ju tycka att det ska finnas en nationell standard på detta 😮

En sak är då säker. Alla ärr är unika och är en fin påminnelse om det liv man skapat.