Inskrivningen på Mödravårdscentralen i torsdags gick bra. Det tog ungefär 90 minuter och började med att jag blev hämtad av en sköterska som frågade om jag hade med mig urinprov.
Eh, va?! Det var ingen som hade upplyst mig om att jag skulle ha med mig det eller skickat med något rör, vilket borde vara lämpligt om dom vill att man ska ha med sig urinprov. Jag kan ju gärna inte åka omkring i bilen med en plastmugg med kiss i! Och till råga på allt så hade jag varit tvungen att gå på toaletten så snart jag kom till MVC, för pinkar stup i kvarten – det gör jag i alla fall! Men om det hör till graviditeten låter jag vara osagt.
Sköterskan visade in mig i ett nytt väntrum och jag satt där några minuter innan min barnmorska dök upp. Hon var väl trevlig och så, men mina tidigare kontakter med henne har ju inte gett mig något vidare medicinskt förtroende direkt och tyvärr gjorde inte det här besöket saken bättre.
Tillsammans gick vi igenom alla svar jag lämnat på blanketten jag tidigare fått hemskickad och vi pratade om lite ditt och datt om graviditeten. Ultraljudsundersökningen jag var på i tisdags kom upp och jag sa att allt såg bra ut. Jag meddelade även att man faktiskt kunde hitta kromosomavvikelser på ultraljud (ja, eller fysiska missbildningar som kommer därur), något denna barnmorska hade informerat mig om var omöjligt. Jag fick väl egentligen ingen reaktion från henne om detta, och fortsatte att berätta att även skiljeväggen var tjock, så min läkare på SMVC var nöjd över hur min graviditet fortlöpt så här långt. På det fick jag då en kommentar som minskade mitt förtroende för barnmorskans kunskap ännu mer…
– Ja, då är det ju tvåäggstvillingar du väntar.
Skiljeväggen har absolut inget med detta att göra! Eller det är väl lite fel att säga så också. Men är det en tunn skiljevägg är det mest sannolikt att det är enäggstvillingar. Är det en tjock skiljevägg är det hugget som stucket. Så återigen hade då min barnmorska på MVC sagt något som inte alls var korrekt. Och det här var ju inte första påståendet som varit falskt. Så det känns lite som vad hon säger och vad korna i hagen tycker….
Jag är glad att jag har kontakten med Specialistmödra och har deras ord, rekommendationer och påståenden om saker och ting att förlita mig på. För där känner jag verkligen att dom vet vad dom pratar om.
Efter samtalet med barnmorskan fick jag gå iväg och ta lite prover. Dels då ett urinprov, och nu hade det ju gått en timme, så jag hade inga problem att få ur mig några droppar till, och dels en sjujäkla massa rör med blod. Jag som är så fruktansvärt nålrädd! Det är just veck som är så hemskt. Fingrarna gör mig inte så mycket att dom sticker i, och sticket i sig gör mig inte så mycket, det är känslan av att känna nålen inne i armen. Brrr… jag ryser bara jag tänker på det! Sköterskan som skulle ta proverna var jättesnäll och hänsynsfull, så hon gick och hämtade en barn nål istället. Jag såg aldrig nålen, men jag gissar på att det är en nål, en liten slang och i änden på slangen är en sån där anslutningsgrej där byter rören, till skillnad från vuxen nålar där anslutningsgrejen sitter direkt på nålen. Då känner man mer nålen röra på dig när dom byter rör. Men nog kände jag nålen ändå, om än inte lika mycket som om jag haft en vuxen nål.
Jag fick väga mig och kolla blodtryck. Blodtrycket var bra. 100/60, 110/61 eller nåt i den stilen. Det säger mig inte ett dyft, men det var i alla fall som det skulle. Vågen var jag inte lika överens med.. 58 kg! Usch! Och tvillingarna väger ju bara runt 150-160 gram tillsammans! Järnhalten & Blodsockret såg också bra ut. Däremot fick mitt urinprov samma reaktion som det alltid får…
– Jag vill skicka det här på analys. Det ser ut som att det är protein i urinet.
Chocker!! Not…
Jag går nog mer eller mindre jämt runt med urinvägsinfektion och har gjort så ända sedan jag var liten. Men då gick jag regelbundet till läkarmottagning och fick äckliga små gula tabletter jag skulle äta. Orsaken till problemet är att jag inte lyckas tömma urinblåsan ordentligt och att det därför blir bakteriesamling i urinet. Och det spelar ingen roll hur länge jag sitter på toaletten… det kommer ändå inget mer, fastän det är en skvätt kvar.
Så jag förväntar mig ju att det här provet kommer att visa att jag har urinvägsinfektion och får mig en dos penicillin. Även blodet skickade dom till lab, vilket är en rutingrej då man kollar efter bland annat gulsot och HIV. Det var massa saker barnmorskan rabblade upp att dom testade, men jag la det inte direkt på minnet.
I formuläret jag skulle fylla i och ta med mig till detta besök, så fanns även frågan om man ville ta klamydiatest eller inte. Why not?! Det kan man ju gå omkring med utan vetskap hela livet i princip och även om jag varit onormalt avhållsam de senaste 6 åren (varav 5 år helt celibat!!), så vet man ju inte vad man kan ha blivit smittad med varken nu egentligen eller alla år före celibattiden. Så det är väl lika väl att göra det där testet. Men det fick vänta till nästa gång eftersom att urinsamlingen ska vara minst 2 timmar, och nu hade jag ju gått på toaletten direkt när jag kom till MVC. Så vid nästa MVC besök ska detta test göras. Ser ju inte direkt fram emot att få en tops uppkörd i urinröret direkt. Aj! Men jag föredrar den lilla stunden av smärta än att riskera att ovetandes gå omkring med klamydia och därmed då även smitta tvillingarna om det blir en vaginal förlossning.
Ja, det var väl hela besöket det…
Nästa besök hos MVC är först om två månader och jag fick med mig lite graviditetslektyr att roa mig med tills dess.