Det gäller att hamna rätt

Återigen ska jag ägna ett inlägg åt fostervattenprovet.

Jag fick ju en remiss från Mödravårdscentralen till Specialistmödravården för att få den patientservice dom ansåg att jag behövde i mitt fall, då jag då väntar tvillingar och min oro och alla frågor över detta var över deras kompetens.

I morse ringde då en barnmorska från SMVC och sa i princip ”Vi har ingen tid för dig”. Eh?! Det enda dom kunde erbjuda var en telefontid med en läkare som förhoppningsvis kunde ge svar på mina frågor, men jag fick därefter vända mig till mödravården då dom, som sagt, inte hade tid för mig.

Borde väl egentligen inte blivit förvånad med tanke på hur vården verkar fungera (eller inte fungera) i detta landsting.

Klockan 10 var det dags för veckans kuratorbesök och straxt efter att jag berättat om den usla vårdhanteringen jag blivit drabbad av, så ringer en läkare från kvinnokliniken. Och det var inte vilken läkare som helst heller, fick jag reda på av min kurator efter att ha avslutat telefonsamtalet, han var chefsläkare på avdelningen.

Men för att inte gå händelserna i förväg…

Under samtalets gång förklarade läkaren ett och annat vad gäller riskerna med FVP och de särskilda riskerna med tvillingar och jag fick verkligen förtroende för den här läkaren efter det. Det var raka och informativa svar och han var genomgående trevlig, även om jag förmodligen ställde en hel del korkade frågor.

De allmänna riskerna med fostervattenprov visste jag ju sedan tidigare, och har ju även skrivit om. Men läkaren tog upp detta igen och kompletterade även med, för mig, ny information.

  • Skulle FVP’t leda till missfall, skulle det innebära båda fostren då livmodern inte gör någon skillnad på dom i det avseendet.
  • Skulle FVP’t visa kromosomavvikelser och jag väljer att göra abort, skulle även det innebära båda fostren, av samma anledning som ovan. Aborten skulle utföras på samma sett som vid alla andra sena aborter. Dvs att man framkallar ett missfall genom att äta tabletter.
  • Tvillingar kan medföra att man tvingas göra två FVP och missfallsrisken kan då öka. Dock var det mer officiellt att risken ökade först vid fler än 2 stick (FVP).
  • De tre kromosomförändringar som testas vid FVP kan till största delen synas även på ultraljud. Om jag inte förvirrat siffrorna läkaren gav mig så hittade man cirka hälften av Downs syndrom via ultraljud och 8-9 fall av 10 för de övriga två kromosomförändringarna som testades. Det bör tilläggas att det kanske inte visas på ultraljudet förrän efter 22:a veckan. Det vill säga när abort ej längre är möjligt över huvud taget.

Det här var då dom viktigaste sakerna som läkaren informerade om. Ja, för mig viktigaste i alla fall. Så kändes det så klart lite tryggare när läkaren sa att det bara fanns tre läkare i detta landsting som gjorde fostervattenproverna, och det var ”inga nybörjare” som han uttryckte det.

Sen kom då det som fick mig att känna mig både väl omhändertagen och trygg i läkarens händer, så att säga.

– Vi har egentligen inte någon tid den här veckan, men jag vill göra ett ultraljud på dig snarast möjligen. Jag kan vara lite mer flexibel med tiden än de andra läkarna och kan få till en lucka i morgon. Skulle det fungera?

Jag ville nästan hoppa av glädje. Det var precis det här omhändertagandet jag saknat. Att jag är en ”riskgraviditet” har jag ju fått veta från dag 1, dels faktorn att jag är över 35 år och främst för att jag väntar tvillingar, och nu var det någon som faktiskt uppmärksammat det också och ”hanterat” mitt fall därefter.

– Jag måste höra med barnmorskorna på ultraljud också så att dom har tid och jag kommer att förbereda för ett fostervattenprov. Men du avgör själv efter ultraljudet, om du vill göra provet eller inte.

Där avslutade samtalet och jag återgick till att samtala med kuratorn. Men vi hann inte med många meningar förrän en barnmorska från ultraljud ringer och bekräftar min tid i morgon och vill att jag ska komma och ta ett blodprov då dom behöver veta om jag är Rh-negativ eller Rh-positiv innan dom kan göra något fostervattenprov.

Här gick det undan. 10 minuter senare hade jag tagit hissen ner några våningar till ultraljud och gick därefter mot LAB med en remiss för ett blodprov i handen. Både kvinnan på ultraljud och kvinnan på LAB var förstående och hänsynstagande. På ultraljud fick jag väldigt pedagogiskt förklarat för mig vad som skulle hända i morgon och på LAB visade kvinnan stor hänsyn när jag berättade att jag är enormt spruträdd.

Det har man ju varit med om några gånger att man fått mottagande mer i stilen av ”Äh, sluta larva dig” och sen ett brutalt stick i armen.. och ibland flera stick då dom inte ens lyckats hitta rätt på blodådern.

Hur som helst… Idag känns mycket, mycket bättre än vad det gjort den senaste veckan, och jag ser faktiskt fram emot läkarbesöket i morgon då jag är övertygad om att jag kommer att bli humant behandlad för en gångs skull.

Kommentera