Nu är det bara några dagar kvar tills det är dags för nästa ultraljud. På måndag närmare bestämt. Ser fram emot det både med spänning och rädsla. Jag är ju rädd att barnen inte ska vara friska och må bra där inne, men om allt är som det ska, så ser jag ju fram emot att få se mina små tvillingar igen. Det är en så häftig och fascinerande upplevelse att se dom röra på sig där inne och få veta att allt är som det ska.
Men hur jag ska klara vänta i 10 veckor sen tills nästa gång?!! 😮
Undra om jag kan flirta till mig ytterligare ett besök däremellan? 😛
Jag är verkligen en otursdrabbad person så jag förväntar mig ju hela tiden att nåt ska gå galet. Det blir ju liksom alltid så för mig… När jag tycker att det börjar se ljust ut med något eller något bra hänt mig, så kan man ge sig sjutton på att det snart kommer något som slår undan fötterna för en igen. Och det kan ju knappast vara bra för barnen att jag går omkring med den oron hela tiden.