Ja, i 10 veckor har jag varit mamma. Jag har fortfarande lite svårt för att fatta det. Jag vet inte hur jag ska beskriva det riktigt, men det känns för ”normalt” och naturligt på nåt sätt. Kanske för att jag gått igenom mycket av det här för två decennier sedan, när mina syskon var små. Och så har jag ju en liten systerdotter också. Inte för att jag varit någon extramamma åt henne, men visst… jag säger åt henne när hon gör fel och ”fostrar” henne lite på det sättet, men där är jag moster och inte en extramamma, som jag var för mina syskon som är upp till 14 år yngre än mig.
Även om jag aldrig ville bli biologisk mamma, så har jag väl varit lite av mammatypen. Förmodligen därför jag nu fått höra ”du kommer att bli en jättebra mamma”, av så många. Det kanske också gör lite till saken.
Eller så kanske det helt enkelt är så att jag inte vant mig än. Det är ju fortfarande lite kaos i vardagen så det kanske inte hunnit sjunka in helt enkelt. Dygnen består ju mest av matande, tröstande och sovande bäbisar. Än har det ju inte blivit så mycket ”umgås”. Dom har ju precis börjat intressera sig för yttervärlden.
Jag vet inte riktigt om jag sett leende hos pojkarna eller om det fortfarande är ofrivilliga muskelryckningar, som nyfödda har. Jag kan inte framkalla leende hos dom, men i vaket tillstånd har dom haft ett snabbt leende på läpparna när dom stirrat ut i ingenstans. Men härma mamma och räcka ut tungan gör dom i alla fall 🙂
Och att stirra ut i ingenstans… undra vad dom ser som inte jag ser? Ibland kan dom stirra på väggen bakom mig. Den är helgrön, så speciellt intressant kan den ju inte vara. Och det knepiga är att båda kan stirra på exakt samma ”fläck” samtidigt. Jag undrar jag om bäbisarnas outvecklade ögon kanske ser någon dimension som vuxna inte kan.
Outvecklade ögon… Damien har börjat skela med ena ögat. Jag har inte lagt så mycket vikt vid det då jag har för mig att minst ett av mina syskon gjorde det som nyfödd och att det är normalt. Men häromdagen läste jag på 1177 att det kan vara en bakomliggande sjukdom om dom börjar skela och inte gjort det tidigare. Det är inte alltid som Damien skelar, men till och från. Kevin skelar inget alls. Jag måste komma ihåg att ta upp detta med BVC i morgon.
Dom börjar känna igen saker. Nappen är helt klart en sak som Damien känner igen i alla fall. Kevin har aldrig varit lika intresserad av napp som Damien, och kan ligga vaken ensam utan att vilja ha nappen. Damien vill ha sin nästan hela tiden, såvida han inte har nåt ätbart i munnen vill säga.
Men det är lite roligt nu att se att det gapas när jag håller upp nappen framför ögonen.
Det är ju konstigt då att dom inte känner igen andra saker. Som matrutinen. Den är ju samma samma hela tiden. Ändå är det fullt skrik tills att dom fått något ätbart i munnen. Att dom inte känner igen rutinen och vet att ’nu är maten på gång’. Nä, dom skriker så dom skulle kunna väcka de döda för att dom vill ha mat NU.
Det är ju drygt två månader kvar tills att dom får börja äta andra saker än bröstmjölk och ersättning. Men jag har redan börjat introducera dom för andra smaker. När dom är så där hysteriska så inte ens nappen duger så har jag doppat den i jouice eller yoghurt. och då suger dom tag i nappen och blir jättenöjda. Förmodligen inget som BVC rekommenderar, men dom verkar inte få magont eller någon annorlunda konsistens på bajset, så det kan väl inte vara så farligt? Det är ju inte direkt några stora mängder att doppa en napp… Och jag tror nog att det är bra att dom får känna på andra smaker. Det blir nog lättare att indtroducera ”vanlig” mat då eftersom att dom redan provat på annan konsistens och smak.
Damien har alltid varit lite före Kevin i utvecklingen och han har blivit riktigt stark i nacken nu och det är nästan så att han orkar hålla upp huvudet helt själv när jag bär honom. Jag håller bara en hand på en centimeters avstånd som ”säkerhetsnät”, för rätt vad det är så svajar han till med huvudet och tappar balansen. När han ligger mage mot mage på mig så har han inga problem alls att lyfta huvudet och titta på mitt ansikte. Fast det blir lite jobbigt för honom efter ett tag (eller så är det jag som är ointressant 😛 ), så då lägger han ner huvudet på sidan ett tag.
Kevin däremot är inte speciellt förtjust i att ligga på mammas mage. Inte för att mysa eller träna nacken i alla fall. Nä, han söker bröstet direkt och blir inte nöjd förrän han hittar det. Han är väldigt förtjust i att amma mage mot mage. Jag tycker det borde vara jobbigt att äta så, men Kevin verkar ju gilla det så då får han väl göra det då 🙂
Även Kevin har fått rätt mycket styrka i nacken, men inte lika mycket som Damien. Men han har ju, som sagt, varit lite senare i utvecklingen än sin bror också.
Damien har ju varit väldigt mammig ett bra tag. Nu börjar Kevin bli det också. Pust! Något jobbigt när båda vill ha mamma samtidigt och gallskriker tills dom får sin vilja fram! Sova i sin egen bädd är också något dom båda helst inte gör längre. Båda vill ligga på mammas sida. Jag vet inte om det är bekvämare eller om det är för att det luktar mamma där, eller så är det helt enkelt för att dom vill sparka på mammsen 😛
Visst är det supermysigt att ligga och gosa med dom så nära och under samma täcke. Men det blir ju så fruktansvärt varmt! För min del spelar det inte så stor roll, jag kan ju flytta lite på täcket och så kan jag ju reglera kroppstemperaturen mycket bättre än trollungarna och jag vill ju inte ha kokta bäbisar! Men dom verkar gilla när det är så varmt. När jag lyfter på täcket, oavsett om dom ligger vid mig eller i egen bädd, så blir dom griniga och blir inte nöjda igen förrän jag stoppat om dom in i värmen igen.
Dom har blivit mer självständiga från varandra också och har inte några större problem med att sova isär. Det är nog mest avundsjuka när dom skriker nu. Att ena får vara med mamma och den andra inte…
Men ibland är det bra mysigt att ligga och gosa med brorsan också 🙂
