Straxt efter kl. 6 vaknande jag upp i sjukhusbädden och hade enormt ont i huvudet. Det är ju ingen ovanlighet att jag vaknar med huvudvärk, men det här var extremt. Måste vara sängen, för även om den gick att höja och sänka på alla möjliga sätt, så var den inte direkt bekväm. En stund gick utmärkt, men sen började jag känna med stel och det började göra ont lite här och var så jag fick byta position.
Bara en liten stund efter att jag vaknat kom en kvinna in på rummet och jag fick mig en Alvedon. Woho! 🙂 Men jag fick också höra bäbisarnas hjärtslag för första gången. Jag pekade vart ettan låg och hon hittade hjärtslagen på en gång. ”Det här var ju klockrent”, sa sköterskan (eller barnmorskan eller vad hon nu var…). Tvåan var det lite svårare att lokalisera, men till slut hittades hjärtljuden där också, även om det var lite svårare att hitta ”rätt” läge på den där lilla staven som jag hade mot magen. Innan kvinnan lämnade rummet hade hon tagit lite blod ifrån mig också för att skicka till lab. Något dropp fick jag inte då nattläkaren velat avvakta med fler dropp eftersom att min hand domnat bort.
Vid 9 tiden blev jag informerad om att rondpersonalen var på plats och snart skulle komma. Jag var jättehungrig vid det här laget och när sänggrannen blev serverad frukost frågade jag om inte jag också kunde få gå och ta mig lite frukost.
– Jo visst får du det, följ med mig så ska jag visa dig, sa kvinnan.
Jag var snabbt på fötter och på väg in i dagrummet där jag fick mig i mig några smörgåsar, ett glas juice och en kopp varm choklad. Sen var det bara att gå och lägga sig och vänta på vad som än skulle komma härnäst.
Jag slumrade till igen och vaknade till och från när dörrar öppnades och stängdes, då det liksom ”slog” i dom när dom gick igen.
Till slut kom i alla fall en kvinna med en påse med antibiotika och skulle ändå ge mig detta. Antar att dagläkaren inte tyckte samma som nattläkaren…
Vid 11 tiden kom ett bekant ansikte in i rummet.
– Hej, jag heter Elin och är läkare, sa kvinnan.
– Ja, jag vet, det var du som informerade om att jag är gravid, sa jag leende då jag mindes att jag tyckte så mycket om den här läkaren och var glad över att ha fått henne igen.
– Nu är du mer gravid, sa hon och påbörjade därefter lite frågor om hur jag mådde och hur magen kändes.
Elin sa att hon ville göra ett VUL för att kolla livmodertappen och om allt såg bra ut så skulle jag få åka hem och fortsätta antibiotikabehandlingen med tabletter. Nu var det bara att vänta på att rum skulle bli ledigt.
Vid 12 tiden blev min rumsgranne serverad lunch, men själv fick jag ingen och blev inte tillsagd om någon. Jag tänkte att dom kanske väntade på att jag skulle få göra det vaginala ultraljudet först, men en timme senare var jag jättehungrig och gick ut till expeditionen och frågade om Elin glömt bort mig, men tydligen hade undersökningsrummet inte blivit ledigt förrän precis nu.
En halvtimme senare kom Elin och hämtade mig. Återigen fick jag då fläka upp mig i en gynstol, fast en vanlig en denna gång, och jag fick en stav införd där solen inte lyser. Mätningen av livmodertappen visade 25 mm och det tyckte Elin kändes oroande. Både en, på grund av flera koniseringar, förkortad livmodertapp och tvillingar på det – det kunde orsaka för tidig förlossning och hon ville konsultera med chefsläkaren om vad nästa steg skulle bli.
– Hur känns det annars då? frågade Elin
– Jo, det är bra förutom att jag är väldigt hungrig.
– Men har du inte fått någon lunch? frågade Elin förvånat.
– Nej… jag vet inte om dom kanske väntade på dig…
– Då ska jag se till att du får det på en gång.
En stund senare kom Elin tillbaka och sa att jag skulle bli utskriven och få recept på antibiotika och vaginala tabletter som på något sätt skulle ”lugna” livmodertappen, eller nåt. Men jag skulle även bli sjukskriven, även då jag endast arbetade 50% och på kontor. Bara vila och inga ansträngningar, blev läkarens ordination.
Ytterligare en kort stund senare hade jag bytt pyjamasen mot gårdagens kläder och Elin kom in med kopia på de sjukskrivningspapper som även skickats digitalt till Försäkringskassan, samt en kallelse till Ultraljud med återbesök nästa vecka, för att återigen göra ett vaginalt ultraljud.
14.08 rullade jag ut med bilen från sjukhusets garage och skulle nu vara sjukskriven en månad till att börja med. Där jag satt bakom ratten började jag, i huvudet, lista vem jag behöver kontakta. Arbetsgivaren, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och.. A-kassan? Eller gick det via arbetsförmedlingen?
Jag stannade till på apoteket på vägen hem för att hämta ut läkemedlen. Allt fanns inte hemma av vagitorierna och dom fick pussla ihop flera förpackningar av antibiotikan då dom inte hade rätt förpackningsmängd hemma. Det tog sin lilla stund och jag började känna mig mer och mer yr i bollen. Jag misstänkte att det berodde på låg blodsockerhalt, för någon lunch fick jag aldrig på sjukhuset, och fick till slut be om en stol att sitta på för att inte falla ihop. Där satt jag då, 971 kr fattigare, med huvudet mellan benen mitt inne på apoteket innan jag till slut kunde resa på mig och åka hem för att äntligen få lite mat i magen.