5 min, eller?

Det här med 5 minutens metoden, och alla andra i samma stuk, är ju en het diskussion bland föräldrar och olika experter.

Själv har ju mina barn alltid sovit själva och vant sig vid det från födseln så jag har aldrig behövt tillämpa någon lära-sig-sova-själv metod. Men hade det varit aktuellt så är det nog just någon form av femminutarn som jag skulle valt.

Sedan grabbarna började dagis är allt uppåner här hemma. Dom är superhungriga och dödströtta när dom kommer hem vid 13.30 och efter 15 är det två timmars grinhelvete innan jag äntligen får lägga dom. Det är riktiga små monster som grinar över minsta lilla HELA tiden och jag får absolut inte gå ur syn från dom, då grinar dom som om nån stuckit kniven i dom.
Nätterna har dom sovit rakt igenom ett bra tag – tills dom började dagis vill säga.

Än så länge så varvar dom så jag bara har en grinolle per natt i alla fall. Annars vore jag nog redo för psyk vid det här laget.

I går natt vaknade Kevin efter typ 60-90 min från att jag lagt dom. För att han inte skulle väcka Damien så bar jag in honom i min säng och där låg vi sen. Somna det vägrade han, trots att han var supertrött. Han skrek och grät och så blev det lite hulkande när han var på väg att somna. Då kom han liksom på sig själv att han inte skulle sova och började tröttgrina helt hysteriskt igen. Så höll det på i ca 4 timmar innan jag gick spelet och inte orkade mer. Jag bar in honom i till hans säng och la honom. Han fick väl väcka Damien då! Men efter 4 timmars skrik och gråt behövde jag få ”gå ifrån” ett tag, annars skulle frustrationen och min egen trötthet gå ut över Kevin.

En minut av skrik och gråt var allt det blev. Sen blev det någon minut av lite hulkande och stökande runt i sängen innan han sov som en stock.

Så man kan ju fråga sig vad som är mest humant… att skrika ensam i tre minuter och sen somna eller 4 timmar skrikande i mammas famn.d

Kommentera