Ibland tar livet en oväntad, och önskad, ändring och det känns som att man sitter fast i ett skruvstäd och det känns som att alla sätt att ta sig ur kommer att få negativa konsekvenser. Och att sitta kvar i skruvstädet går ju inte… inte någon längre tid i alla fall.
Råd och förslag i all ära, men när det kommer till kritan är det bara jag själv som kan få loss mig därifrån och behöver leva med konsekvenserna.
Men i det här fallet blir det ju fler som får leva med konsekvenserna av det val jag gör – resten av livet, och det är nog värst av allt!
För några år sedan började jag få smärta i underlivet, vilket kom och gick som nålstick typ. Det här började tillta och bli mer frekvent och smärtsamt för typ en halvår sen och har eskalerat sedan dess. Efter nyår bokade jag tid hos en gynekolog och fick då även beskedet att dom glömt att kalla mig på cellprov, vilket dom skulle gjort 2010! Det blev två månaders väntetid och dagen före besöket fick jag ett telefonsamtal att läkaren var sjuk så dom fick skjuta upp mitt besök med ytterligare en månad.
Igår var då besöket.
Jag berättade för Elin, den underbara läkaren jag fick, om allt jag tyckte kändes konstigt. Ett tag verkade hon vara inne på ett spår om vad som kunde vara fel. Hon ställde lite frågor om min kropps beteende och mina svar verkade utesluta den teorin hon hade.
”Vi börjar med att göra ett cellprov i alla fall”, säger Elin och jag får klä av mig och lägga mig på den där underbara britsen med benen i vädret :/ Hon förde in diverse saker som både var obehagliga, kalla och gjorde ont och jag försökte slappna av så gott jag kunde. Situationen i sig är ju väldigt otrevlig och att dessutom ha obehagliga saker uppstoppade där solen inte skiner gör det ju inte bättre direkt. Men någon minut senare var det klart och hon började klämma och känna med fingrarna istället. ”Hm”, säger Elin och fortsätter med något i stil med att hon känner något och vill göra ultraljud. Hon för in en sån där ultraljudsstav och sätter sig och tittar på en stor monitor. ”Jag måste nog chocka dig lite nu”, säger Elin och jag blir lite halvförskräckt. Vad sjutton hade hon hittat?! Cysta? Cancer? Jag smålog lite där jag låg för att på något sätt förbereda mig för att ta beskedet på ett lugnt och bra sätt. ”Du är gravid…”
Eh?! ”Det är inte möjligt” är det enda jag får fram och tankarna går i 120 fram och tillbaka. Hur, vad, varför, konsekvenser. Jag var redan i ett stort töcken av overklighet när Elin fortsätter ”Jo, du är definitivt gravid och jag måste nog chocka dig en gång till”. Hjärnan gick på högvarv och försökte lista ut vad hon skulle säga härnäst. Det enda hjärnan hann komma fram till var att fostret inte var levande. ”Det är dubbla graviditeter”, sa Elin lugn och sansat. ”Vaddå?! Är det tvillingar?!!” utbrister jag chockat och måste ha sett ut som ett rådjur som bländats av hellysen.
Medan jag fortfarande låg där chockad i gynekologstolen tog hon fram en räknesnurra för att spåra hur långt in i graviditeten jag var. Att jag var rätt långt gången kunde jag ju lista ut själv. Jag var fullt på det klara med när det över huvud taget kunde ha skett. Inte för att jag, ens i min vildaste fantasi, kunde ha trott att jag blivit gravid då… Det var så långsökt att det kändes uteslutet. Jag hade ju inte ens varit i närheten ägglossningen och dessutom utövades avbrutet samlag. Så i mina tankar var det, som sagt, uteslutet. Men bevisligen hade jag fel. Måste ha varit ett par superspermier och ett eller två superägg som varit envisa som satan.
”Du är i vecka 13” sa Elin och frågade om jag ville se ultraljudsbilden. Jag tvekade medans jag försökte lista ut huruvida jag ville det eller inte. ”Fostren är ungefär så här stora”, fortsatte Elin och måttade upp ungefär en decimeter mellan tummen och pekfingret ”Kan du inte skriva ut en bild, lägga det i ett kuvert och klistra igen det, så kan jag ta med mig det hem och fundera ett tag på om jag vill se det eller inte”, gav jag som svar. Elin funderade ett tag, men gav mig sedan en ultraljudsbild med baksidan upp, vilket jag snabbt vek ihop för att inte frestas, eller av misstag, titta på den. ”Det är en av dom…” sa Elin och syftade på fostret på bilden.
Elin fortsatte därefter att förklara mina alternativ och processen som skulle hända om jag avbröt graviditeten, och valde jag fortsätta graviditeten så skulle den övervakas mer noggrant då det var tvillingar. Vill du ha någon att prata med? Frågade Elin därefter och syftade på en kurator. ”Jag vet inte… Det känns mest som att det finns någon annan jag vill prata med just nu.” svarade jag och fick därefter hoppa ner från gynekologstolen och ta på mig kläderna igen.
Elin, som hade gått ut ur rummet medan jag klädde på mig, kom tillbaka och gav mig två visitkort till kuratorer på Landstinget. ”Ifall att…” sa hon och berättade att båda var väldigt bra och professionella.
På ett väldigt humant och vänligt sätt sa hon att jag borde bestämma mig snarast och allra helst före 4 april. Därefter skulle det bli mycket mer pappershantering och hela processen skulle bli mer besvärlig ifall jag efter det datumet valde att avbryta graviditeten.
En månad… det är allt jag har för att besluta ödet för, inte en, inte två utan fyra liv.
Det hela känns så overkligt. Som om jag drömt allt på nåt sätt eller något jag sett på film och levt mig in i för mycket så att jag känner empati för rollkaraktärerna. Kronan har väl inte riktigt ramlat ner än, även om tårarna rinner hejdlöst och jag känner mig helt förtvivlad.
För ett dygn sen hade jag sagt att det bara är att göra abort om det skulle hända något oönskat missöde. Idag sitter jag här med det missödet och allt är inte svart eller vitt. Det är som en pingpongboll som studsar frenetiskt i mina tankar med alla konsekvenser de två valen har och dessutom är känslorna i ett enda virrvarv.
Det logiska och mest praktiska vore att avsluta graviditeten. Det skulle göra livet så mycket enklare både för mig och för pappan. Tanken på att skaffa ett barn har varit skrämmande nog och inte något jag planerat eller velat. Jag har nöjt mig gott och väl med att vara moster och få skämma bort min älskade lilla systerdotter. Men det har liksom räckt där. Och om jag inte ens varit beredd att skaffa och ta hand om ett barn, hur skulle jag då kunna ta hand om två!? Och efter att ha gått igenom en väldigt jobbig period i mitt liv, har jag precis börjat komma på fötter igen. Allt det sätts på spel om jag väljer att fortsätta graviditeten.
Och pappan… ja, situationen är ju samma för honom. Även han har börjat få ordning på sitt liv efter en tuff period, även om det fortfarande finns konsekvenser han behöver ta itu med och som tar upp även stor del av hans liv. Ett, ännu mindre två, barn skulle definitivt inte vara något som varken platsar in i hans liv eller något han har tid eller energi för.
Han är dessutom min bästa vän, vilket gör situationen ännu värre. Hade pappan varit någon, för mig, halvt okänd person som jag inte brydde mig speciellt mycket om hade jag kunnat vara egoistisk och bara tänkt på mig själv i det valet jag måste göra. Men nu är ju inte fallet så och jag är livrädd för att förlora min bästa vän. För det är något jag riskerar oavsett vilket val jag gör. Vår vänskap kanske inte överlever den påfrestning som kommer ur både avbrytande och fullbordande av graviditeterna.
Jag tror starkt på att allt händer av en anledning och att det alltid kommer att komma något gott ur allt ont, även om situationen ser mörk ut för tillfället. Men efter allt som både jag och pappan gått igenom på var sitt håll det senaste halvåret, så kan jag inte förstå eller se anledningen till att vi fått ännu fler citroner kastade åt oss.
Det här måste vara enormt jobbigt för pappan också. Även om han kan säga vad han tycker och vill, så är det inte hans beslut och det enda han kan göra är att vänta på mitt beslut och sedan leva efter dom konsekvenserna. Och även om jag sagt att jag tar på mig fullt ansvar om jag väljer att behålla barnen, att han inte behöver delaktig på något sätt och att ingen ens behöver veta vem pappan är, så blir ju situationen såklart svår. Han kommer ju alltid att veta. Och lyckas vi, mot alla odds, behålla vänskapen, så kommer han ju även att träffa sina barn. Jag lider så enormt med honom och jag känner mig som den mest hemska personen på jorden just nu. Att först och främst förstöra hans liv genom att berätta att jag är gravid och sen inte kunna ge honom det lugnande beskedet att jag tänker göra abort.
För ser man förnuftigt på saken… Varför skulle jag ens vilja behålla barnen?!
Det är en fråga som konstant finns i mina tankar. Det är väl bara att göra abort, det är väl inte hela världen?! Eller… ? Som sagt, det är inte svart eller vitt när man väl sitter där med valet. Kanske är det hormonerna eller de kvinnliga generna som gör beslutet så svårt. Och det är ju inte bara den känslomässiga biten över att ha två små växande liv inom sig som har både armar och ben, organ och muskler vid det här laget. Det är även massa andra tankar som argumenterar mot valet att avbryta graviditeterna. Tänk om jag skulle ångra mig och få värsta ångesten resten av livet? Jag kan ju liksom inte göra det ogjort. Tänk om jag en dag vill ha barn och då inte kan bli gravid? Jag har ju haft cellförändringar ett flertal gånger och blivit rekommenderat att ta bort ”paketet” i förebyggande syfte. Tänk om jag en dag tvingas till att göra det? Då blir barnlöshet definitivt för min del.
Det är en sån enormt hjärtslitande ångest att försöka komma fram till ett beslut… Förnuftet säger en sak, hjärtat ett annat. Och om jag väljer att behålla barnen så kommer jag förstöra livet för min bästa vän och förmodligen förlora honom på kuppen.