Symptom

Gynekologen frågade mig om jag inte haft några graviditetstecken och jag kan tänka mig att pappan funderar över samma sak. Tänker man inte i dom banorna så ser man ju inte ens tecknen även om dom skyltas mitt framför en. Det kan tänkas att man verkar blåögd och naiv, men det som, idag bevisligen var tecken, tolkade jag som något helt annat.

Jag har inte lagt det på minnet, men om jag haft några ”cravings” så är det långt ifrån en ovanlighet för mig. Hela vuxenlivet har jag haft dille på olika typer av mat. Ja, eller mat och mat… Det har varit allt ifrån sallad, ölkorv, kronärtskocka… ja, det har kunnat handlat om, i princip, vad som helst och det har hänt både en och sju gånger under alla år som folk lite lättsamt undrat om jag är gravid.

Illamående har jag väl varit, men inte heller det har höjt på ögonbrynen. Jag blir ju lätt åksjuk, så när jag varit illamående i samband med bilåkning, så har jag ju tolkat det som åksjuka. Morgonillamående har jag inte haft något alls, däremot har jag, framåt eftermiddan börjat bli lite illamående. Men det har jag inte tyckt varit konstigt eftersom jag vid det laget druckit typ 7 koppar kaffe och enbart det! Inget matintag över huvud taget. Så det är ju inte så konstigt att man då blivit illamående. Det är ju inte en ovanlighet det heller och något som jag ”drabbats” av i åratal.

I höstas rasade jag en hel del i vikt på grund av de dåvarande omständigheterna i mitt liv. Efter julen och allt man proppar i sig då, ett besök hos syster där man konstant går omkring och äter och sedan ha en väldigt dålig matvana på det, där menyn består av finduslådor, chokladkakor och andra godsaker små småäts hela tiden och gärna på kvällningen… ja, det har ju inte varit speciellt uppseendeväckande att jag då gått upp i vikt och är tillbaka i samma ”skärphål” som i somras. Speciellt när jag knappt rör mig heller. Viktuppgången har ju även varit proportionerlig och inte bara satt sig på magen. Så, nej… det tecknet har jag inte tolkat som att det skulle bero på en graviditet.

Sömnbrist har jag däremot drabbats av. Från att stadigt ha haft 8-9 timmars sömn har kroppen tyckt att det räckt med 5-6 timmar för att, på dagen istället känt mig supertrött och nästan bakis. Men jag har för mitt liv inte kunnat somna om när ögonen slagits upp runt kl. 3-4 på mornarna. Fast det är ju inte första gången jag haft en sömnstörning och inte heller något jag ens visste kunde bero på en graviditet. Men nu vet jag…

Så har vi ju det här med att springa på toaletten stup i kvarten. Ända sedan jag var liten har jag haft problem med njurarna och fått urinvägsinfektion stup i kvarten, så frekventa toalettbesök har ju inte varit en ovanlighet direkt. Sen att man bäljer i sig kaffe som en tok, ja då är det inte så konstigt att man blir kissnödig stup i kvarten.

Andra vanliga graviditetstecken som doftkänslighet, ömmande bröst och känslan av vara svullen och uppblåst är inget jag känt av över huvud taget. Ja, inte annat än att jag då märkt att jag gått upp i vikt och det ser ut som att jag ätit några bullar för mycket. Men det hade jag ju en förklaring till… eller trodde jag mig ha en förklaring till.

Och så kommer man till det där självklara med utebliven mens. Man borde ju tycka att det om något borde vara avslöjande. Men inte för mig inte. Först och främst så har jag haft några oregelbundna blödningar, vilket jag på något sätt tolkade som någon halvmens eller nåt. Sen har jag ju gått igenom en jobbig period och det kan ju påverka mensen. Sen att jag dessutom har smärtor som tilltagit…. ja, i mina tankar berodde mensstörningen på det. Det var både en stressfaktor och något medicinskt som inte var rätt, så det var inget frågetecken för min del att det var det som var orsaken.

Så kalla mig blond, blåögd och naiv om du vill… Men det fanns verkligen inte en tanke på att jag skulle vara gravid!

Kommentera