Ibland säger man för mycket…
Igår skrev jag om hur duktiga mina pojkar är, och att dom inte rört blommorna jag ställt fram. Någon timme senare stod jag och fixade lunch och när jag kom tillbaka in i vardagsrummet möttes jag av denna syn
Kevin tyckte att han hade hittat sig en alldeles egen sandlåda :/
Varför är det så här egentligen? Alltså att barnen beter sig på ett sätt hemma och ett annat när man är borta eller på dagis?
Dagis påpekade just detta häromdagen då jag kom för att hämta pojkarna. Kevin (igen) ställer sig då och slår på glaset på en öppen spis (som inte används), något han inte gör annars, och vet att han inte för göra. På dagis äter dom duktigt men hemma är det kaos. Och nu pratar jag inte mängden utan hur dom äter. Skedar och gafflar kastas över bordet, tallriken ska det vändas upp och ner på, maten spottas ut bara för att och så viftas allt på bordet ner på golvet. Det är ju rena apburen inne i köket när pojkarna ska äta!
Och dom verkar ju veta om att dom gör fel också! Man säger nej och då blir det små hysteriskt skrattande turbobäbisar som ska göra hysset igen blixtsnabbt och med bus i blicken, ungefär som ”jag måste hinna en gång till innan mamma tar bort mig härifrån”. Ibland när man ser att dom är på väg att göra något hyss så sneglar dom lite på mig och för sakta sina små händer mot det förbjudna föremålet som om dom kollar antingen hur långt dom kan sträcka sig innan jag säger ifrån eller att dom kollar ifall jag ens ser och om dom rör sig långsamt kanske jag inte ens märker nåt. Hahaha.
Trollbarn!!! 😀