I laugh at your one baby

Efter att ha suttit inspärrad med två vilddjur sedan i lördags höll jag på att få ett psykbryt igår.

Bråk, skrik, hyss, testa gränser och skratta en rakt i ansiktet… Det går verkligen i ett och enda lugna stunden är när barnen sover. Middagsvilan går åt till att städa efter lunch, diska och plocka undan alla saker dom dragit fram. Ofta får man också fixa nåt som gått sönder eller behöver åtgärdas på något sätt, som att limma fast någon kabel dom dragit loss, byta innehåll i skåp och lådor dom lärt sig öppna, till något mindre ömtåligt och farligt. Det blir sällan många minuter till egentid, att bara slänga upp fötterna på soffbordet och slappa.

När dom somnat för natten har jag 2 timmar innan det är dags för mig själv att gå och lägga mig. Det gör jag nämligen vid 21, då somnar jag oftast inom en timme och jag behöver verkligen somna så ”tidigt”, vilket många tycker att det är. Dels för att det är morgon här hemma vid runt 5.30-5.45 och dels för att barnen vaknar minst en gång vardera på natten och stör min skönhetssömn.

De två timmarna jag har på kvällen går åt till att själv äta, bada, lägga fram kläder till barnen, hänga tvätt, plocka undan saker och allt annat som behövs göras.

Egentid existerar typ inte. Vill jag göra något för mig själv så får jag offra något annat.

När barnen är vakna kan jag, i bästa fall, snabbdammsuga, vattna blommor och slänga dra igång tvättmaskinen. Men allt får göras med otaliga stopp för att sära på bråkande barn, trösta någon, förhindra någon att mata toaletten med pappersrullar eller tillrättavisa hyss.

Efter att ha varit instängda i flera dagar har myrorna i byxorna förökat sig markant och dom har varit mer jävliga än någonsin så jag höll på att få ett psykbryt igår.

Jag bad barnens farmor komma en liten stund så jag kunde få en paus för att andas och samla lite krafter. Som tur var hade hon möjlighet att komma direkt och jag pep iväg en timme. Visserligen till Ica och ett stopp på McDonalds på vägen hem, men ändå…

Sååå skönt att få denna timme utan barnen och även om jag gärna skulle ha tagit några timmar till, så var jag tacksam över den stunden hon var här. När hon gick så var det läggdags så jag behövde ju bara orken att natta dom. Och det gick snabbt. På 20 minuter sov dom. Och idag skulle jag ju lämna dom på dagis och få en hel dag utan skrik, bråk och hyss! 😀

Eller hur…!

Väckarklockan väckte oss i morse. Det har aldrig hänt tidigare. Och absolut inte att jag kan kliva ur sängen utan att barnen springer efter. Jag gjorde mig iordning och gick in i sovrummet för att klä på barnen. Kevin vaknade med ett leende, men Damien var en gnällspik som inte alls ville vakna.

Fullt påklädd med ytterkläder och allt så la sig Damien raklång på köksgolvet för att sova. Suck!

Söndag hade han över 40 graders feber, måndag var han lite hängig på morgonen men efter det har det varit fullt ös. Och nu var han slö igen… Så slö att han inte orkade gå och la sig på min axel när jag bar honom.

Jobbdagen var det bara att ställa in. Men mitt psyke skulle inte orka ännu en dag med rastlöst bråk och hyss, så Kevin lämnades på dagis. Han har ju varit fullt frisk hela tiden och det är ju synd om honom att han ”tvingas” vara hemma och inte få utlopp för sin energi och få leka med sina kompisar.

När jag lämnade Kevin på dagis sa jag ”ska du säga hejdå till mamma?”. Kevin vände sig glatt mot mig och vinkade ”Bye, Bye”, sa han och fortsatte sedan leka med sina kompisar.

På väg hem åkte jag för att tanka och svängde in på jobbet för att meddela att jag inte kommer idag heller. Damien sa inte ett knyst utan satt slö i baksätet och bara stirrade.

Jag bar honom hela vägen hem och gav honom lite frukost framför tvn. Han tog en tugga av mackan, åt ingen frukt alls och sörplade i sig halva flaskan med fruktsoppa. Sedan däckade han där han satt.

image

Ni vet hur Sverige driver med norrmännen och blondiner… Det finns liknande skämt i tvillingvärlden, fast då är resten av världen måltavlan. Alla skämt går i princip ut på att det är jobbigt med tvillingar och andra har det lättare eller inte förstår. Därav rubriken på detta inlägg.

Att ”bara” ha ett barn är en enkel match mot att ha tvillingar, som enligt någon siffra tydligen ska motsvara att ha 3 1/2 barn.

Jag är fullt medveten om att en enlingförälder kan ha det väldigt jobbigt, och kanske till och med mer jobbigt än en tvillingförälder, helt beroende på barnet/barnen i fråga. Men för mig är det som att jämföra äpplen och päron med att ha ena eller båda hemma. Det går verkligen inte att halvera ”bördan”. Det är sån enorm skillnad att föräldraskapet faktiskt känns kul… Även med trotsig, bråkig, klängig och gnällig 21 månaders vilddjur.

Kommentera