Kalla mig Rudolf

Igår när jag vaknade kände jag ett välbekant tryck i huvudet. Jag var helt igentäppt i näsan, bihålorna kändes som om dom skulle sprängas, jag hade värk i hela kroppen och huvudvärk. Något du känner igen?

Det är så jäkla typiskt! Kunde inte skiten kommit förra veckan när jag hade hjälp här hemma. Det är ju inte helt underbart att ta hand om två bäbisar när man själv känner sig som ett överkört grottmonster 🙁

Tur i oturen så var pojkarna tröttisar igår och sov rätt mycket och när dom var vakna så var dom snälla och roade sig själv rätt mycket så jag slapp gå omkring och bära på dom, vilket jag annars måste göra för att dom ska vara nöjda.

Kvällen kom och då blev det andra bullar. Totalvägran att sova från båda! Klockan var runt halv nio innan jag äntligen fått båda att somna, och själv kunde ladda upp med en Vicks kur och näsdukar vid nattduksbordet innan jag själv la mig och knoppade. Dom brukar ju vakna var å varannan timme numer, och det var inte mycket större skillnad i natt. Under första halvan i alla fall. Varje gång dom väckte mig så rann det som en flod genom näsan på mig, och inte kunde jag dra in heller, för det var totalstopp! Hur knepigt är inte det?? Så täppt i näsan att man omöjligtvis kan dra luft genom näsborren, men snoret rinner som om man satt på en kran! 😮

Vid halv tre vaknade jag av att Damien hostade och harklade och inte fick någon luft. Jag la honom på sidan och då gick det lättare för honom att andas, men det var rossligt och snorigt och stackarn gnällde över hur jobbigt det var. Om man bara kunde knäppa med fingrarna så var allt bra igen…

Jag tog upp Damien och gick och la honom på skötbordet för att spraya lite Renässans in i näsan på honom. Han protesterade inte alls, tvärtom. Han smaskade! Hahaha.
Efter att ha gått omkring med honom på axeln ett tag blev andningen bättre, så vi gick och la oss igen. Jag la Damien under mitt täcke istället för bredvid Kevin, så att både kanske kunde sova lite bättre. Damien låg och gnällde en stund, men somnade sedan om. I en halvtimme. Sen vaknade han och gnällde högt och låg och sparkade mig i magen så jag höll på att bli tokig. När jag fått tyst på honom så vände jag mig om så kunde han få massera mig på ryggen istället med sina sparkar. Man får inte vara dum inte 😛

Jag vet inte varför han vaknade och var gnällig för nästäppan var borta, han var nybytt och nyäten. Kanske han tyckte att jag tog upp för stor plats i sängen, även om jag låg på typ 30 cm på kanten av den.

Till slut somnade han om och båda sov gott resten av natten… och sover fortfarande vid halv 8 på morgonen 😀

Det sägs ju att barn har mammans immunförsvar de första 6 månaderna, men det förklarar ju inte varför inte dom också åkt på den här skiten som jag nu sitter med. Jag har ju liksom fått den, så jag är ju inte immun. Jaja… jag är glad så länge pojkarna håller sig friska. Speciellt när jag själv är sjuk.

Kommentera