Barn är som små svampar och suger åt sig allt dom ser och hör.
Kevin repeterar mycket av det jag säger och hans ordförråd växer snabbt. Båda förstår de flesta ord man säger till dom, men prata är det fortfarande bara Kevin som gör.
Men härmas… Det gör dom båda två.
Det kan vara väldigt gulligt att se när pojkarna tar sopen och skyffeln efter en måltid och ska sopa golvet, det är ju så mamma gör. Eller lasta in kläder i tvättmaskinen och trycka på knapparna på densamma, för det är ju så mamma gör.
Det är mindre roligt när dom ska härma saker som att ta ut dvd skivan ur spelaren, stoppa leksaker i soppåsen och trycka på off knappen på tvn.
Ännu mindre skoj är det när dom härmar varandras hyss!
Ta en måltid som exempel. Ena har fått en för stor tugga i munnen och spottar ut. Skitskoj, tycker nästa som börjar göra samma sak. Ena börjar ösa mat från tallriken och lägga på bordet, ja det såg ju skoj ut tycker den andre som gör samma sak. Ena sätter upp fötterna på bordet och den andre ska ju inte vara sämre och sätter sig likadant. Det följs av bankande med muggen på bordet, vifta med tallriken så det blir mat överallt och slutligen blir dom små händerna och armarna en mänsklig visp som far fram över bordet så allt inom räckhåll far all världens väg.
Varför härmar dom aldrig den, för stunden, skötsamma?
