Schssss

Idag har jag fått äta upp gårdagen!

Trots att pojkarna somnade nästan 4 timmar senare än vanligt och lunchtuppisen inte varade mer än 10 min mot vanliga 90-120 min, så vaknade grabbarna i vanlig tid i morse. Frukosten serverades vid 7 och därefter blev det tupplur som vanligt.

Trodde jag ja! Övertrötta barn som bara busade med varandra och gnällde om vartannat, så efter en halvtimme var det bara att inse att dom inte alls tänkte sova.
Istället satte vi oss i vardagsrummet och lekte. Så fort jag ens reste på mig då blev det gnäll, så det blev ett litet kaos hemma när det var dags att packa skötväska och bära ner vagnen, för att därefter bege oss in till stan för att möta upp några släktingar över lunch och lite strosande.

Jag hann inte köra många meter med bilen innan pojkarna däckade. Så typiskt då att jag var tvungen att väcka dom 10 minuter senare då vi parkerat i centrum. Efter lite tröttgnällande somnade dom dock om i vagnen och sov dryga halvtimmen.
Lunchen, som bestod av pannkaka för pojkarnas del, hamnade mest på backen 😛 och strax därefter blev det hemfärd.

Samma sak igen… Dom hann knappt somna i bilen innan jag fick flytta över dom i vagnen för att traska upp till lägenheten. Väl hemma försökte jag lägga dom i deras sängar för att dom skulle fortsätta sova, men det tog bara 10 min så fick jag lyfta upp dom. Det var hulkningar, grin och gnäll så jag satte mig än en gång i vardagsrummet med dom.
Kevin var totalt hopplös. Det gick inte att göra honom nöjd alls. Inte lek, inte mys i mammas famn, inte nappen, inte frukt… Han var trött så att han knappt orkade hålla ögonen öppna.

En kvart tidigare än normalt så gav jag dom vällingflaskan och la som för nattsömnen. Damien höll låda för fullt när han ätit upp, så Kevin fick ingen ro alls.
Men även Damien var supertrött och behövde sova, så jag fick ta upp honom och gå och lägga mig med honom i min säng.

Klättra på väggarna, leka med nappen, slå lite på mammas ansikte, ställa sig upp, lägga sig ner, rulla runt, dra lite i mammas hår, vända sig om och kasta sig bakåt och ge mamma en fläskläpp.

Efter 46 minuter ändrades tempot. Ligga på rygg, ligga på mage, ligga på rygg igen. Prata lite och se om man får nåt svar. Borra ner huvudet i mammas kudde, vända på sig, prata lite igen…
Efter en kvart blev andetagen djupare, pratet tystnade och rörelserna blev stilla.
Äntligen hade han somnat!

Då är det bara att ligga här och vänta tills att han faller i djupare sömn så att jag kan bära in honom i sin säng … Och ta nästa som jag hör ligger och bökar och gnäller till mellan varven.

Kommentera