Självständigt

En del har barn som ska klänga på mamma eller pappa dygnet runt och skriker högt om andra personer ens ser åt barnets höll. En del har barn som gärna är sällskaplig med andra personer, men vill ha mamma eller pappa för trygghet och tröst. Och så har vi då mina barn…

Under inskolningens fjärde dag så kunde inte grabbarna brytt sig mindre över att jag var där. När dom slog sig var det pedagogen som fick trösta, när det var dags för lunch och jag fick sitta i personalrummet och vänta medan dom åt dom varsin stor portion utan problem (vad det nu innebar med en ”stor” portion) och när jag kom tillbaka till avdelningen kastade dom knappt en blick åt mitt håll, utan fortsatte att leka för fullt. När det sedan var dags att gå hem så blev det ilskna skrik och dom ville inte alls lämna dagis.

I morgon ska dom få göra ett försök att sova middag på dagis. På den här förskolan så sover barnen ute i vagnen. Kevin kan somna om han är väldigt trött, men Damien har totalvägrat vagnsömn sedan han lärde sig att sitta själv. Även om han nästan däckar av trötthet och ögonen håller på att gå i kors på honom så somnar han inte. Han kan blunda till men vill inte somna. Ungefär som när en annan kollar på en film och absolut inte vill somna fastän ögonen är fulla av grus och ögonlocken bara blir tyngre. Man kommer liksom på sig själv att hålla på att somna och spärrar upp ögonen i ett ryck. Precis så gör Damien också.
En vagn som står still är dessutom väldigt hemskt. Rör den på sig så är dom hyffsat nöjda med att sitta i den, men så snart man stannar så blir det ilsket gnäll.

Det ska bli spännande att se hur det går med sovförsöket imorgon 🙂

Kommentera