Tacksam

Det är så underbart att se pojkarna integrera med varandra. Dom skrattar åt varandra, pratar med varandra, klättrar och tar på varandra och stjäl varandras leksaker och mat.
Utforskar gör dom också… speciellt mammas ansikte. Kevin bänder upp mina käkar värre än tandläkaren och ska sen titta och fingra på allt i min mun. Speciellt när jag gjort något ovanligt ljud.

Tänk om jag hade valt abort! Jag hade aldrig fått uppleva dessa små underbara varelser som får mig att skratta varje dag, som gör mig så stolt så att jag nästan spricker och som jag älskar mer än livet. Visst, jag hade aldrig vetat vad jag missat, men jag är övertygad om att jag hade funderat över dom två små liv som aldrig fick komma till världen. Och jag hade förmodligen ångrat mig rejält och fått leva med sorgen resten av mitt liv.

Trots att jag förlorade min bästa vän och att barnens pappa inte vill veta av varken dom eller mig, så var det definitivt värt ”priset”. Även om pappans familj hade vänt oss ryggen, eller aldrig fått veta. Det hade inte spelat någon roll. Jag har mina guldklimpar och det är allt jag behöver här i världen.

Men jag är för den skull väldigt tacksam och glad över att alla på pappans sida som fått reda på pojkarna vill vara en del i deras liv, och även dom är stolta och glada över småtrollen.

I förrgår fick vi ett till familjetillskott. Barnens gammelmoster hade fått reda på deras existens och ville så gärna träffa pojkarna. Även hon blev väldigt förtjust i dom små charmtrollen… hur kan man inte bli det?

Som utlovat så har jag nu gått igenom alla semesterbilder och delar med mig av några av dom…

2 thoughts on “Tacksam

  1. Ja hur kan man inte bli charmad av dina underbara grabbar? Du har gjort det fantastiskt! Jag är imponerad av din styrka

Kommentera