Vouge

Igår blev det äntligen IKEA shopping för de sista, men väldigt viktiga, sakerna. Sängarna!!

Lillebror och pappa hjälpe till med bärandet av både nya bäbismöbler till lägenheten och de gamla gästmöblerna ner till källaren.

En säng är nu monterad och bäddad och står så fint i pojkarnas rum.

Lillebror hjälpte till att måla det sista på väggarna, som jag själv inte kommit åt så med montering av av ytterligare en spjälsäng, en liten byrå och en bäddsoffa, så är rummet sedan redo att färdigställas. Så kul det ska bli att få se om det blir i verkligheten som man tänkt sig 🙂

När jag kom tillbaka till sjukhuset låg grabbarna så tysta i sin säng och hade liksom en Vouge pose för sig. Sååå söta 😀

Strike a pose
Strike a pose

Pojkarna hade saknat sin mamma (eller var det brösten 😛 ) och varit lite kinkiga. För Kevin har det tagit hela natten att släppa separationsångesten och han har gnölat mest hela tiden och tappat nappen så att jag har inte fått många minuters sömn i natt inte 🙁
Tyvärr går det ju inte direkt bra att försöka sova här på dagarna heller. Det är rätt omöjligt, rättare sagt…

Det är hett som en bastu i rummet då solen ligger på från morgon till kväll och någon ventilation får det inte vara på den här avdelningen. Personal springer ut och in och rummet hela dagarna, larm från andra barn plingar dagarna i ända och densamma gäller ”vill ha hjälp” signalen som föräldrar kan trycka på inne på rummet. Sen är det ju även besök till och från om dagarna vilket gör att ljudvolymen i korridorerna är högre och loftgången som ligger precis utanför mitt rum springs det skyttetrafik till av föräldrar och personal, både vid fikastunder men även när någons telefon ringer, då mobil täckning knappt är befintlig inomhus.
Så nätterna känns liksom hela för sömn. Inget pumpande (trots att personalen vill att jag ska göra det var tredje timme även på natten), och pojkarna är så trötta på nätterna så att amning ändå känns så jäkla onödigt, då dom bara suger tag, lapar i sig några munnar och sen somnar. Det är alldeles för lite för att ens göra något avdrag på, så då känns det fruktansvärt onödigt att ”tvinga” på amning bara för sakens skull. Det är väl bättre att jag får sova den timmen det tar så att jag har mer energi och ork på dagen. Men näe… personalen tycker tydligen inte samma sak som mig 🙁

I natt fick jag ingen hjälp alls heller. Tydligen var det många barn som kommit i natt så att dom inte hade tid. Där satt jag då, var tredje timme, men ett barn halvsovandes vid bröstet och ett barn skrikandes i sin säng för att den tappar nappen var annan minut.

Åh, vad jag längtar hem till min stora säng där jag kan ha båda hos mig och inom räckhåll och dessutom får komma igång med dubbelamning. Nog för att det tjatas om det här, men det känns inte ett dugg bra att göra det i en mini sjukhussäng där jag sitter som fixerad med båda bäbisarna ammandes. Tappar någon av dom bröstet kan jag inte röra en fena då det är så trångt att jag riskerar att rasa ”korthuset” och bäbisarna trillar ner från sängen eller nåt. Hemska tanke!!! Nä, dubbelamning vill jag vänta med tills att jag kan testa mig fram i lugn och ro och med gott om utrymme.

Kommentera