Ja, då var man på väg hemåt igen då.
Det har varit en omtumlande semester. Inte minst för pojkarna som fått sovit borta för första gången sedan vi kom hem från neo vid dryga 5 veckors ålder.
Bortsett från Kolmårdenbesöket så har det mest blivit ”vardagshäng”. Hos faster blev det två kvällar hemma och en dag på stan, vilken till mestadels spenderades i en frisörsalong så att mamma fick sitt hår klippt på första gången på runt ett år! Verkligen välbehövligt. Tack snälla faster 😀
Hos moster, min syster, har det även spenderat största tiden i lägenheten, med undantag för två shoppingtrippar.
Att få så många nya intryck och möta nya personer och dessutom inte vara i hemmets trygga vrå, har varit jobbigt för pojkarna. Kevin har varit extremt mammig och velat hänga mig i byxorna hela tiden och Damien har varit väldigt frustrerad och skrikit höga C väldigt mycket. Kevin har det gått hyffsat bra att natta… när det blir skilda resesängar för dom i alla fall. Damien har det varit värre med och de senaste dagarna har jag fått natta honom liggandes i min famn i en säng för att han skulle komma till ro.
5 minuters metoden känns inte riktigt okej när det kommer till Damien. Han skriker nämligen så att han kräks och då tömmer han hela magsäcken, något han gjorde både hos sin faster och igår även hos sin moster. Tur syrran hade tvättid precis då 😛
Jag hoppas bara att semesterns sovsvårigheter inte fortsätter när vi kommit hem, utan att dom återgå till att vara relativt lättnattade. Annars kommer jag ju bli tokig!
Det känns som om mycket har hänt i deras utveckling nu när vi varit borta. Båda klättrar på precis allt och ska utforska varenda liten sak dom kommer åt. Damien är så duktigt i sitt resande att han nu börjat öva på att ramla. Hahahaha. Han reser sig upp mot en stol, ett skåp eller något annat han anser lämpligt och så dimper han ner på rumpan i ett pladask. Och så håller han på så ett tag tills att han lessnar och utforskar vidare.
Jag tror även att första orden är på gång. Flera gånger de senaste veckorna, speciellt denna vecka, har jag nästan kunnat svära på att dom sagt mamma. Dom har sagt det tidigare, men inte i ett sådant sammanhang så att det verkar vara ett ord, utan mer ett ljud. Men nu är det mer som att dom ropar på mig. Senast nu ikväll så stod Damien upp i resesängen och var ledsen, kollade efter mig och sa maaaammmaa.
Hej är också ett ord jag tror dom börjat säga. Det är ju något jag alltid säger till dom på morgonen så det vore ju inte så konstigt att det skulle vara bland de första orden. Här är det mest Kevin som jag tror säger hej, och det är just när jag kommer fram till sängen när han vaknat.
I morgon bitti får vi återgå till våra rutiner, våra leksaker, våra lukter och vår vardag. Men det är klart… vi längtar ju tills nästa gång vi får träffa vår kära familj igen 🙂
Farmor kommer och möter upp er
Kramkalas-varning!!!! :))))))