En dag på akuten

Idag hade vi tid hos BVC för att Damien skulle lämna urinprov. Det gick snabbt och smärtfritt. Ett blöjbyte i väntrummet så hade sköterskan allt kiss hon behövde, och gick sedan iväg till labbet.
Efter en stund kom hon tillbaka och sa att provet inte visade varken någon urinvägsinfektion eller något ovanligt glykosvärde. Däremot var det både röda och vita blodkroppar och det var något som man undersöka vad det berodde på. Hon hade redan ringt till barnakuten och vi skulle få komma dit på en gång.

En halvtimme senare klev vi in på barnakuten och möter en barnsköterska från neo. Hon kommenterade hur stora och fina pojkarna blivit och visade oss sedan direkt in i ett undersökningsrum. Sedan lämnade hon oss med, vad jag antar är, en undersköterska. Hon var nog helt färsk ur skolan, för det var inte mycket som blev rätt… Saturationen satte hon fel så att hon inte fick något värde och det fick göras om, tempen gjorde hon tokigt med så att siffrorna försvann, pulsen hittade hon inte på handleden där hon höll på att känna, så jag fick visa henne att pulsen är starka på över innerarmen och att det inte var några problem att känna den där. Jag tror hon gick in och ut ur rummet säkert 4 gånger för att det var saker hon missat eller fått göra om.

Efter det kom till slut läkaren in och ställde, i princip, samma frågor som undersköterskan redan gjort. Precis när jag svarat färdigt på alla frågor så pep läkarens larm och hon var tvungen att springa iväg till en nyanländ patient. Runt en kvart senare tittade läkaren in med huvudet i rummet och sa att det skulle ta tid innan hon kunde komma tillbaka. Det var ju schysst att hon åtminstone meddelade det.

Tiden gick och pojkarna blev mer och mer griniga. Klockan var runt 11 och dom var både hungriga och trötta. Dom hade vaknat vid 5 snåret och inte fått någon frukostsömn eftersom att vi var tvungna att kila ner till BVC. Någon mellis hade det inte blivit heller, inte annat än en liten klämmis jag hade med mig i skötväskan, och det var nu även dags för lunch.

När läkaren till slut kom tillbaka så upprepade hon frågorna igen och lyssnade sedan på Damien med ett stetoskop och kollade sedan både hals och öron. Därefter sa hon att hon skulle konsultera en överläkare och komma tillbaka igen senare. Jag upplyste henne om pojkarnas tillstånd och hennes reaktion blev ”Jag förstår…”.

Vaddå, jag förstår?! Barnavdelningen är ju bara en trappa upp, så kunde hon inte kila dit och hämta lite mat åt grabbarna då? För när vi skulle komma därifrån var det ingen som visste.

När läkaren sedan kom tillbaka sa hon att hon skulle fixa så att pojkarna fick mat, och så skulle det göras ett nytt urinprov. Med sig i handen hade hon en plastmugg. Ni vet en sån där vanlig vit liten mugg som brukar finnas på vårdinrättningar som man dricker vatten ur. Hur hade hon tänkt sig detta?? Det är tillräckligt svårt för en vuxen att pissa i en mugg, så hur skulle jag få en, snart, 10 månaders grabb att göra det?

– Kan ni inte ta urinprov från blöjan då som dom gjorde på BVC? frågade jag läkaren.

Men nej, det gick inte för sig. På den här kliniken hade dom som policy att alla urinprov skulle lämnas i dessa små vita plastmuggar. Men jag skulle ju få hjälp av undersköterskan. Hm.. jo, jäklar. Hon som inte ens kan ta tempen eller hitta pulsen…

Återigen lämnade läkaren rummet och undersköterskan kom in med en pappbricka med lite prylar i och en glykosmätare. Damien hade precis lagt igen ögonen och somnat, så jag blev måttligt road när hon sa att hon skulle ta ett stick i foten för att mäta blodsockervärdet.
Jag drog försiktigt av Damien strumpan medan undersköterskan satte sig tillrätta på en stol bredvid Damien. Vilket hemskt uppvaknande han skulle få! Men han var helt borta… varken sticket eller att hon sedan klämde ut några droppar blod ur tån fick Damien att vakna. Men så var det ju det där med pissprovet…

Läkaren hade förklarat att det var bara att sitta här snällt och vänta tills att Damien kissade och då skulle strålen fångas upp i muggen. Det lät inte riktigt som nåt jag hade lust med.

– Kan du ge mig muggen är du snäll, sa jag till undersköterskan som fortfarande satt och fipplade med glykosmätaren och inte fick till ett värde, medan jag själv rev av Damien blöjan.
– Man kan ju inte få småbarn att kissa på beställning, sa hon medan hon räckte mig muggen.

Jag tog den lilla vita plastmuggen och stoppade in under Damiens pung så att både den och lilla snoppen var placerad i muggen. Sen satte jag igång och blåste på snoppen och inom loppet av 3 minuter kom en fin stråle som fyllde halva muggen.

– Oj, det där måste vara ett rekord, sa den förvånande undersköterskan medan hon tog emot muggen och därefter pep hon iväg medan jag klädde på Damien igen.

Några minuter senare kom barnsköterskan in i rummet.

– Ni får gå hem nu, alla värden var jättefina, sa hon.

Där hade vi då suttit i 4 timmar för ingenting! Och någon mat hade grabbarna heller inte fått, trots att läkaren utlovat det.

Innan vi gick därifrån avslutade barnsköterskan med att säga;

– Nästa gång ni ber ombedd att lämna ett urinprov på BVC, säg att du vill lämna det i en plastmugg, inte i en blöja!