Namnsdag

Även om det är bara är några få namn i almanackan så har faktiskt alla en namnsdag. Ja, nästan alla i alla fall. Det kan ju finnas nya ”påhittade” namn som inte fått någon namnsdag än 🙂

På sidan Svenska namn kan man slå upp alla namn och se vad dom betyder och även när namnsdagen infaller. Man kan även se statistik på hur många som bär ett visst namn, fast där tror jag nog att SCB har mer tillförlitlig information.
Damien är exempelvis 1 av 209 svenskar som har det namnet som förnamn. Och Kevins är så unik att han är den enda man i Sverige som har namnet Chance som andranamn. Dock finns det 7 män och 6 kvinnor som har detta som tilltalsnamn.

Även fast dom har så pass ovanliga namn, så har dom ändå namnsdagar.
Kevin har namnsdagar 7 september (vilket var grabbarnas BF!), 25 November och 29 Maj.
Damien har namnsdagar 7 juni, 12 Maj och 29 Mars.

Jag tror att när de kommer till tvillingar är det extra viktigt att fira deras namnsdagar. Nu är ju trollen så pass små än så dom inte förstår det här med högtidsdagar, men sen när dom blir äldre… Eftersom att dom delar födelsedag så har dom annars ingen egen dag. Och det är nog tillräckligt jobbigt under livet ändå att nästan alltid behövas ses som 1, även om nu mina är väldigt olika varandra. Så jag tror, som sagt, att det är viktigt att dom får så mycket eget dom kan under uppväxten. Men att dela på dom i dagis och skola, vilket jag skrev om för några dagar sedan, är absolut inget jag vill göra. Där ser jag istället att dom finner trygghet i att ha varandra nära. Precis som vilka syskon som helst.

Visst… jag klär pojkarna i exakt lika dana kläder. Men det är mest för min egen skull, för att jag tycker att det är gulligt. Och eftersom att dom också är så olika varandra utseendemässigt, och man faktiskt är lite stolt över att man har tvillingar, så vill man ju även visa världen att dom är tvillingar 😛

När den dagen kommer att dom själva vill välja kläder att ha på sig, så självklart kommer dom att få välja själva. Med lite måtta då förståss. Dom kan ju inte få gå iväg klädda vad som helst. Hahahaha.
Men jag tänker för den delen inte sluta att köpa lika dana kläder åt dom. Jag vill ändå ge dom möjligheten att vara lika dana klädda. Åtminstone tills dom blir gamla nog att själva kunna välja sina klädinköp.

För ett tag sedan så läste jag en debatt om hur man skulle reagera om bara en av tvillingarna blir bjuden till ett födelsedagskalas hos en gemensam vän och om man då skulle tacka nej eller låta ena tvillingen gå på kalaset. Det var nästan uteslutande samma åsikt – att ingen av tvillingarna fick gå på kalaset.
Personligen tycker jag inte alls så. Visst kan det verka knepigt att föräldrarna till födelsedagskalaset inte ändå lagt till den andra tvillingen på listan, men jag skulle inte straffa min ena tvilling med att inte få gå bara för att den andre inte fick det. Nästa gång kanske det är tvärtom? Jag skulle istället låta den inbjudne tvillingen på kalaset och så skulle jag ta den andre och hitta på något roligt med under tiden och på så sätt få lite extra egentid med den bara vi två. Nu hoppas jag såklart inte att någon av mina pojkar hamnar utanför nångång, men det är nog att hoppas för mycket om man ska vara realistisk. Det är ju bara att gå tillbaka till när man själv var liten. Visst hamnade man utanför ibland både vad gäller kalas, lekar och annat och man kände sig jätteledsen. Men det är ju så livet fungerar och barn har ju inte heller samma hänsynstänkande som de flesta vuxna har. Det enda man kan göra som förälder är att finnas där för sina barn och trösta och ge så mycket kärlek och omsorg som man kan – oavsett vad det gäller. Livet är inte rättvist och absolut inte enkelt. Så jag anser att det är upp till oss föräldrar att lära våra barn att hantera motgångar såväl som medgångar. Att lära dom hänsynstagande, att lära dom att allt inte blir serverat här i livet utan att man måste jobba hårt för att nå sina mål men också att livet inte bara består av måsten.

Nu när jag, 36 år gammal, sitter här med mina två barn så finns det delar av mig som ångrar att jag inte var lite mer ansvarslös under mina unga vuxenår. Jag har alltid satt arbete och måsten före allt annat. Att ha en stadig ekonomi, pengar på sparkontot, framtidstänk… ja, allt sånt där kom före allt det ”roliga”. Visst har jag varit en festprissa, det säger jag inget om. Men det var ändå ansvarstagande före allt annat. Jag har aldrig kommit bakis till jobbet eller sjukskrivit mig för att något roligt dykt upp. Jag har inte spenderat hela lönen på roligheter utan sparat, sparat och sparat. Jag har inte rest runt och sett världen utan bara åkt utomlands några få gånger för att hälsa på släkten.
Men om jag ångrar mitt liv… nej, det gör jag inte. Det är tack vare att jag levt ett sådant ansvarstagande liv som jag idag kan sörja för mina barn, både vad gäller det ekonomiska och det känslomässiga och jag har mycket livserfarenhet inom det ansvarstagande området så jag tror, och hoppas, att jag kan lära mina barn att bli förståndiga unga män som vet att det finns en morgondag, men ändå kan leva för nuet.

Lämna ett svar