Ordbajs

Bortsätt från läggning och nätter som är ett rent helvete just nu, så är dagarna rätt fantastiska. Visst blir jag tokig på de små även på dagarna när dom är överallt och pillar på precis allt. Men att se dessa små varelser fyller hela själen med kärlek och lycka. Dom lär sig nåt nytt nästan varje dag, dom förstår mycket av vad jag säger och har smått börjat prata.
Nåja… Damien säger nej åt allt och kallar mig för Nanna. Kevin säger dock mamma. Ibland kan dom även säga nåt enstaka ord som gris, bajs och ajja (baja). Ljud är dom desto duktigare på. Dom kan göra billjud och massor av djurläten; katt, ko, gris, får, apa och hund. Och så smaskar dom för ordet mat och dess synonymer. Det är säkert många mer saker som jag inte kommer på just nu, men det är så fantastiskt att man börjar förstå varandra och ser dom utvecklas framför ögonen på en.
Det var ju bara några månader som dom kröp omkring här hemma och nu springer dom!

Men det är klart att det finns en baksida med utvecklingen också. Dom är fruktansvärt nyfikna, våghalsiga och testar alla gränser fyrtioelva gånger. Allt som dom inte får eller bör röra ska dom självklart pilla på. Blomjord och blommor, saker i toaletten, sladdar ska det dras i, allt ska det klättras på, alla knappar ska det tryckas på och så blir det hysteriskt när dom inte får eller det inte går. Dom triggar igång varandra att utföra hyss och så har man två små djävulsbäbisar som man får springa och jaga eller lyfta bort, bara för att andra hunnit tillbaka under tiden. Och så apskrattar dom även om man är hård i rösten, ser allvarlig ut och säger nej.
Så jo visst driver dom sin mamma till vansinne minst en gång om dagen. Men stunderna dom leker med varandra och skrattar, kramas med varandra, myser med mamma eller ”pratar” och förstår vad man säger… Det övervinner alla kaossituationer då man mest har lust att kasta ner ungarna i sopnedkastet.

Jag är så fruktansvärt glad över att min mörkaste tid i livet resulterade i dessa två små underbara liv!