Tidigarelagt UL

Förra veckan skrev jag om att fosterrörelserna minskat. Det var främst ettan, men senaste veckan har jag knappt känt tvåan heller. Bara lite småfladder, typ som vid de allra första fosterrörelserna jag kände. Man blir ju såklart lite orolig, speciellt när jag nu väntar två. Jag vet ju inte om de små rörelser jag känner bara är ena fostret eller om det faktiskt är två. Barnmorskan rekommenderade mig att ringa förlossningen för ett CKG ifall jag var orolig, där dom, till skillnad från på mödravården, mäter respektive hjärtas slag samtidigt.

Nästa vecka skulle jag ju ändå på ultraljud, så jag tyckte jag kunde ge mig till tåls till dess, men igår, efter att knappt känt något alls under flera dagar, så ringde jag ändå förlossningen och fick komma till Obstetriska mottagningen på en gång. Man vill ta det osäkra före det osäkra och inte alls vänta tills nästa vecka. Sagt och gjort, så satte jag mig i bilen och for dit.

Det var meningen att jag skulle få göra ett CKG, men när jag väl kom dit så hade dom ändrat sig, så jag fick göra ett ultraljud. Tjejen som gjorde ultraljudet var ny på avdelningen. Hon jobbade normalt sett på förlossningen men hade nu fått delad tjänst på Ultraljud. Jag tror nog hon tryckte ut halva tuben gel på magen innan hon satte igång 🙂 Hon lokaliserade bådas hjärtan på en gång och jag blev genast lugnare. Sen höll hon på säkert 20 minuter med att vrida ultraljudsapparaten fram och tillbaka på magen för att kolla hur dom låg och vad dom gjorde.

Hon är ju, som sagt, ny på det här med ultraljud och sa själv att det var svårt med ett foster och nu var det två det handlade om, så jag antog att hon ville öva lite. Sen slutade hon och sa att hon skulle kolla en grej och att jag skulle ligga kvar.

Eh… va?! Klart man blir orolig när man får höra nåt sånt. Hade hon hittat något onormalt?!

Några minuter senare var hon tillbaka och sa att hon skulle göra en fostermätning på en gång och att en annan barnmorska sedan skulle komma in och mäta några saker som hon själv kände sig osäker på. Här märktes det att hon inte var lika van som de andra som gjort dom tidigare fostermätningarna. Hon hade dels lite svårt att lokalisera det hon skulle mäta och visste inte riktigt vilket foster som var vilket emellanåt. Men det var i alla fall konstaterat att ettan låg med huvudet nere vid blygdbenet och tvåan tvärtom. Alltså skavfötters med varandra. Båda låg med ryggarna utåt och då alltså sparkade mot varandra. Så det var ju inte så konstigt att jag knappt känt något. Dom låg ju med både händer och fötter mot varandra.

Efter att tjejen tagit några mått på båda fostren så gick hon och hämtade andra barnmorskan. Hon kontrollmätte allt igen och mätte även blodflödet i navelsträngarna. Allt såg fint ut och jag fick därefter sätta mig i väntrummet igen och vänta på en läkare.

Några minuter senare kom en kvinnlig läkare och hämtade mig och tog in mig i ett undersökningsrum.

– Allt ser bra ut och dom är lika stora. Men dom är lite små, även om dom inte är utanför vad som är en normalkurva, sa läkaren och fortsatte, men för oss är det viktigast att dom är jämnstora.

Dom vägde 800 nånting nånting gram vardera och läkaren ville att jag skulle komma och göra en ny fostermätning om två veckor. Tiden jag hade till nästa vecka för ultraljud skulle bokas av, då det måste gå minst två veckor mellan mätningarna. Om två veckor… det är då midsommarveckan som jag planerat att spendera med min syster. Jag fick skjuta på nästa besök ytterligare en vecka så jag slapp avboka hela midsommar, men det såg ut som att läkaren blev lite småsur över det och sa något i stil med att ”vi kan ju inte tvinga dig…”. Eh, näe, det kan dom ju inte. Men av vad både barnmorskan och läkaren sa, så såg ju allt bra ut och att dom är lite mindre än normalt är ju inget onormalt för tvillingar. Man använder ju faktiskt samma kurva oavsett hur många foster det är. Och som läkaren också sa… dom ligger ju inom normalkurvan, fast då under medelvikten.

Jag gick i alla fall därifrån med ett lättat hjärta och en ny tid om tre veckor.