3 månaders fasen

Vaccinationen i torsdags verkar ha satt igång 3 månaders fasen, eller kolikfasen/kvällskolik som det ibland kallas för. Inte för att det nödvändigtvis handlar om kolik, utan det kallas så ändå. Antar att det beror på att det handlar om allmän grinighet.

Ofta skrivs det att en 3 månaders bäbis är gó och glad kexchoklad och har massor av nya saker för sig. Och visst är det så. Emellanåt i alla fall. Men till och från, främst framåt kl. 17-18 och även en sväng på morgonen, så är det grinigt värre här hemma. Det är främst Damien som är otröstlig, men även Kevin har sitt humör och inget duger och det är bara skrik vad man än gör. Och så den där gulliga lill-läppen som kommer fram mellan skriken och det där svaga tröttgrinet. Men det ersätts snabbt med ilsket missnöje.

Matningen har ju inte varit den smidigaste heller den senaste tiden. Det ska jollras, skrattas och sträckas på sig och när man ger upp matningen så tar det inte mer än 5 minuter innan det skriks efter mat. Och när man erbjuder mat igen, så börjas det om. Eller så blir det ilska och så vägras det äta på grund av det, och då blir det ännu mer ilska på grund av hunger. Kevin äter rätt bra för det mesta, men Damien börjar bli omöjlig. I alla fall på dagarna. På nätterna äter han glupskt.
Kevin slukar allt som stoppas i munnen, oavsett om det är via flaska eller bröst. Men Damien har blivit jättepetig. Bröstet vill han inte ha alls och i flaska vill han kall mat. Ja, rumstempererad i alla fall.

När man äntligen får pojkarna att sova så blir det lite halleluja-moment, så sen trippar man på tå här hemma för att inte väcka dom. Det är knappt man vill spola toaletten ens. Och dörrklockan är bortskruvad!

Jaja… det lär ju ska gå över om en vecka eller två…

Igår, på pojkarnas 14 veckors dag, så gjorde Damien ett jättestort framsteg – Han greppade medvetet! Båda pojkarna har viftat och ”slagits” med armarna ett tag, ungefär som att dom försökt att göra saker med dom. Men först igår togs det stora steget att faktiskt greppa taget.
Jag hade min hand en bit framför Damiens ansikte, vilket han tycker är superkul (kan nog inte förvänta mig att ha så lättroade barn hela livet 😐 ). Efter ett tag så greppade han om mitt ena finger och förde det mot sin mun. Det hade ju kunnat vara en tillfällighet, men han gjorde det flera gånger, så jag kan inte tänka mig annat än att han var medveten om vad han gjorde och syftet med det hela. På kvällen och idag på morgonen var det mitt ansikte som blev föremålet istället. Mina läppar är tydligen väldigt greppvänliga, och mina knubbiga kinder är roliga att klämma och känna på 🙂

Och på tal om handen framför ansiktet. I morse låg Damien och tittade på en gräsgrön kudde. Det finns inte en tillstymmelse till mönster på den, men ändå verkade den väldigt intressant. Efter att tag så satte jag min hand framför så att han inte längre kunde se den. Jag hade förväntat mig att han skulle bli gnällig eller vända bort huvudet och titta på något annat, men nej då… han flyttar bara blicken så att han ändå kan titta på kudden. Hahaha. Mammas smarta lilla pojke!

Babygymmet har börjat bli intressant nu också. I alla fall tycker Kevin det, som kortare stunder gärna ligger och snackar med figurerna.

Det är helt klart en händelserik period nu. På både gott och ont!

Kommentera