Läsa eller inte?

Ibland ska man, ibland ska man inte. Hur vet man vad?

Det är såklart graviditetsläsning jag pratar om. Man ska vara informerad, men om ”rätt” saker och inte läsa ”fel” saker.

Till och med tidningar som finns på mödravården innehåller ju saker man ska undvika att läsa. Och för den delen… man vet ju inte om man borde läst något eller inte förrän man faktiskt läst det, och då är det ju för sent.

Man ska bara lyssna på experter. Men i min uppfattning så är inte ens experterna några experter ibland. Hur många gånger har jag inte fått olika besked av olika vårdpersonal, exempelvis? Då ska då jag, som novis, försöka lista ut vem som har rätt och vem jag ska lyssna på?!

Nu är det väl främst internet, vänner och bekanta, som förlossnings/mödravårdspersonal inte vill att man ska läsa och lyssna på. Men å andra sidan… det är ju genom andras upplevelser och erfarenheter man kan hitta logik i sina egna tankar, känslor och upplevelser.

Om vi tar internetforum till exempel. Det är ju något man blir avrådd till att läsa gång på gång, men hur ofta läser man inte om dom som faktiskt blivit hjälpta av det. Någon som skrivit ett inlägg och är orolig över det ena eller det tredje, och som sen fått svar från medmänniskor att det är fullt normalt, eller fått råd att kontakta vården då det kan vara något som inte står rätt till.

Det är mycket knepigt och främmande som händer med kroppen när man är gravid och skulle man ringa till sin barnmorska eller till förlossningen för varje litet frågetecken man har, så skulle dom ju behöva ha flera heltidsanställa som dygnet runt sitter och svarar på alla frågor. Visst finns sjukvårdsrådgivningen, som fungerar på det sättet, men dom hänvisar ofta till sjukhuset och skulle knappast uppskatta att bli bombarderad av graviditetsnojor.

Jag läste bland annat ett inlägg på ett forum där en kvinna var superorolig över att ha druckit coca-cola innan hon fick besked att hon var gravid och nu tolkade allt som tecken på missfall. Efter att ha fått flera svar att coca-cola är helt okej, även om det innehåller koffein, så man bör inte bälja i sig det, så blev hon lugn. Det finns ju massor av såna här typer av inlägg på olika forum. Så jag förstår inte vad det skulle göra för skada att kunna ventilera sina funderingar på internet och ”lyssna” på personer som förmodligen haft samma nojjor och/eller besitter en korrekt information.

Och när det kommer till vänner och bekanta… det är ju genom att jämföra graviditeter som man inser att det man går igenom är fullt normalt och när något nytt knepigt händer, så är man förberedd på att det kan hända. Ens barnmorska berättar ju inte om alla små konstigheter och krämpor som en graviditet kan medföra och hur det känns. Ta bara det där med när min BM satte mig på järntabletter. Det hon berättade i samband med detta var att järnbrist inte var något bra för bäbisarna och att det medförde att jag blev tröttare än normalt. En väninna till mig hade ätit järntabletter under sin graviditet, så jag hade blivit förvarnad om några bieffekter… som att skita kolbitar, som hon uttryckte det som. Jag fick ju aldrig något förstoppning av järntabletterna, vilket är vanligt, men nog var det kolsvart i alla fall. Hade min väninna inte förvarnat mig om detta, så hade jag förmodligen blivit skraj som sjutton och undrat vad det berodde på. Det tog ju ändå runt en vecka efter att jag börjat med järnet tills att det blev någon förändring i toaletten 🙂

Vad det känns som att jag yrar just nu… det jag skulle komma fram till var att, visst, man läser mycket skräckhistorier, men det är ju för den delen sanna historier – även om dom är unika. Men det kan hända. Är det då inte bara bra att ha den vetskapen? Hur unikt och ovanligt det än är…

Bland annat har jag läst två bloggar om för tidigt födda tvillingar. Ena bloggerskan ligger fortfarande på sjukhuset med sina småttingar, som hon fick för 7 veckor sedan i vecka 23. Det är fortfarande en kamp mellan liv och död, men för varje dag så blir överlevnadschanserna större. Jag ser detta snarare som en styrkeläsning än en skräckläsning. Även om jag grinar krokodiltårar när jag läser bloggen, så blir jag ändå stärkt av att få följa med dom på deras resa. Det kan ju lika gärna vara jag, och vem vet… det finns ju fortfarande risk för att det en dag blir jag som skriver om densamma. Jag är ju bara i vecka 33, så det är ju lite mer en månad kvar tills att dom är helt färdigbakade där inne.

Läste även en artikel i Aftonbladet om ett barn som dött i samband med förlossningen på grund av att nacken brutits av då läkaren använt sugklocka och tång för hårt. Det har ju såklart gjort att jag absolut inte vill att det ska användas. Sannolikheten för skador i samband med dessa verktyg är ju relativt små, men det kan ju bevisligen hända att något går gravt fel och det vill jag absolut inte riskera om jag kan undvika det. Med bedövning blir krystvärkar generellt sätt svagare, eller känns svagare, så då är det större chans att man behöver hjälp att få ut bäbisarna och då blir ju sugklocka det hjälpmedel läkarna vill använda sig av. Så alltså behöver jag all styrka jag kan få i krystvärkarna för största chans att få ut dom med egen förmåga. Så jag kommer, in i det längsta, att försöka undvika all smärtlindring som kan påverka krystningen.

Jo, det finns nog en hel del information där ute i världen som man kanske inte borde läsa eller lyssna på. Men tänk om det värsta tänkbara skulle hända… vad man skulle ångra sig då över att ha levt i sin egna lilla glasbubbla och bara lyssnat på vårdpersonalens solskenshistorier.

TILLÄGG:
Detta inlägg skrevs innan tvillingarnas nedkomst och tidsinställdes. Därför är det skrivit som att förlossningen ännu inte ägt rum.

Kommentera