Stabilt med Nokia

Min ena barngrind går att skjuta igen så en spärr går i lås. Den är inte helt stängd, men går inte heller att öppna. Inte såvida man inte lyfter på grinden vill säga. Kanon! Då slipper man kliva över grinden eller spänna upp den varje gång som man vill igenom. Och det blir ett antal gånger per dag kan jag säga. Nu räcker det då alltså med att lyfta på den så kan den öppnas, vilket jag till och med kan göra med tårna när jag har händerna fulla med annat 🙂

Men mina pojkar är inga dumhuvuden inte. Dom brås nog på mamma 😛 Hahahaha.

Jag var i sovrummet medan pojkarna som vanligt lekte i vardagsrummet, vilket dom använder som lekrum. Rätt vad det är regerar jag över vad tyst det blivit. Det brukar indikera att dom håller på med hyss, som att äta blomjord, dra ut massa saker ur lådor eller leka med DVDn. Jag tittade in i vardagsrummet och upptäckte att dom var borta! Grabbarna hade alltså kommit underfund med hur man öppnar grinden, och smitit ut. Det var inte svårt att lista ut vart dom tagit sig nånstans, för så fort grinden öppnas är dom jäkligt snabb in i badrummet. Av någon anledning är det jätteroligt att leka där.

Jo, där var dom… tvättmedelsflaskan, sköljmedlet och lite annat smått och gått låg utspritt på golvet och i toaletten hittade jag både toablocket och en helt ny toapappersrulle. Fast den var dubbel så stor nu och vattnet i toaletten var hälften så lite som det brukar.

Jag kunde ju inget annat än att skratta åt dom små. Så påhittiga dom är dom små liven.

Efter att jag ”säkrat” badrummet gick jag in i köket för att fixa lunch. Mitt kök ligger en halls avstånd från badrummet, så jag kunde ha koll på grabbarna medan jag lagade maten. En annan sak som dom också är väldigt intresserade av är skor och mammas mobiltelefon. Skorna är ju, som sig bör, på skohyllan i hallen. Och telefonen brukar också ligga i hallen på en liten byrå. Damien satte sig vid skohyllan och käkade lite skor medan Kevin tog sikte på mammas telefon.

– Aj, aj! sa jag åt Kevin när han började sträcka sig mot telefonen.

Det ordet kan dom. Kevin stannade upp i sina rörelser och tittade på mig och smög sedan sakta med handen mot telefonen igen.

– Inte röra mammas telefon, fortsatte jag medan jag tittade på Kevin som var i full flärd med att stoppa in den i munnen.

Det tog några sekunder innan jag kunde lägga ifrån mig det jag höll på med, dock kunde jag hålla ögonen på Kevin hela tiden. Det tar typ runt 10 sekunder när jag inser att mobilen i hans mun hålls med båda händerna. Han stod alldeles själv!! 😀 Åh, man blir ju så stolt så man nästan spricker… även om han nu dreglat ner min telefon och gjort ”fina” små tandavtryck i den.

Det är ju tur att man har en gammal Nokia så att det inte gör så mycket 🙂

Kevin har stått några sekunder här och var förut, men aldrig så här länge! Snart tar han nog sina första stapplande steg mot en ännu stoltare mamma 😀