Värre än värst

Jag undrar om nån lagt speed i grabbarnas välling eller nåt. Trollen har alltid varit vilda. Nyfikna, fulla av energi och utan rädsla. Dessutom är dom väldigt duktiga på att bråka med varandra.

De senaste två veckorna har det eskalerat. Jag trodde inte det kunde bli värre, men ack vad fel jag hade.

Jag ljuger nog inte om jag säger att det inte går mer än 10 minuter mellan hyss och/eller bråk. Jag hinner inte mer än att avstyra en sak innan det är dags för nästa. Det går verkligen ett i ett!

Nu mer kan jag ens inte ta dom nånstans. Det kunde jag förut. Även om dom är är vilda borta också så är det mycket lugnare. Ja, eller har varit. Nu är dom lika jävliga vart vi än är.

Jag har kunnat handla med barnen i vagnen och dom har varit nöjda med att åka där, smaska banan och gräva lite i påsarna för att se vad jag köpt. Nu skriker och bråkar dom, slåss, kastar ur saker ur vagnen och står och hoppar.

Hemma hos andra så vänder dom upp och ner på allt, rör allt, hoppar i soffor och klättrar på möbler. Det spelar ingen roll att man säger till… eller vem som säger till. Dom har knäck i lurarna och minne som en guldfisk!

Det jäkliga är att dom oftast vet om att dom gör fel! Ta denna morgon som exempel…
Jag har dvd skivor uppe på en hylla. Dessa brukar barnen klättra upp och sno. Men dom vet mycket väl att dom inte får. Det har ju ett speciellt ljud när man håller på med skivorna, så man hör ju oftast att dom leker med dessa.

– Ni leker inte med mammas skivor va? Frågade jag från köket.

Kevin, som är retstickan av de två, skrattar högt ett sånt där skratt där man vet att det är bus på gång, sen blev det knäpptyst. Jag går in i vardagsrummet för att ta ifrån dom skivorna och där är det helt tomt på barn. Vad man kan se i alla fall. Trollen har krupit in under en studsmatta och ligger där tysta och helt stilla för att gömma sig för mig. När dom fattar att jag sett dom så skrattar dom harmynt med samma ”jag-vet-att-jag-gjort-hyss” skratt som tidigare.

En del av mig vill bara strypa dom för att dom är så nonchalanta och respektlösa och gör tvärt emot vad dom får, och dessutom skrattar en rakt upp i ansiktet. En annan del av mig bubblar av skratt och jag får hålla mig för att visa barnen att jag faktiskt blivit lite road också av deras hyss.

Hur lär dom sig allt? Hur har dom lärt sig att gömma sig och vara tyst när det är ”fara” på gång?

Dom smet sedan fort därifrån och lämnade de utspridda skivorna och dess fodral åt mig att plocka reda på. Barnen sprang in i sitt rum och det tar inte mer än en minut innan jag hör ”hyss skrattet” igen. När jag plockat reda på skivorna så går jag in i barnrummet och hittar halva garderoben på golvet. Även det något dom vet att dom inte får göra och Kevin sprang skrattandes därifrån fortare än kvickt. Damien, däremot, ville vara snäll och hjälpa mamma städa efter hysset och stoppade lådorna fulla med kläder. Något jag såklart fick göra om då allt hamnade fel och var nerknölat så det inte ens gick att stänga lådorna.

Medan jag fortfarande städar kläderna så börjar Kevin vråltjuta och kommer sedan gråtandes och visar upp sitt nyaste bitmärke. Det tredje för dagen och det är inte ens lunch!

Det är inte konstigt att man bara vill stänga in sig i ett rum och sätta sig i ett hörn och grina. Vad sjutton väntar när treårstrotsen kommer?! 😥

Kommentera