Igår var det dags för återbesök med ett VUL.
Jag kom till SMVC i god tid, men det hade jag inte behövt. Inte förrän en halvtimme efter min bokade tid kom läkaren och hämtade mig. Det gjorde mig väl i och för sig inget. Hade ju ändå inget annat jag skulle till. Jag blev glad över att det var chefsläkaren jag fick träffa. Alltså samma läkare som ringde upp mig och som jag sedan fick träffa i all panik med fostervattenprovet. Jag fick ett stort förtroende för honom och han var väldig ärlig och human.
Jag började med att lämna ett urinprov och fick sen ta av mig nederdelen och lägga upp mig på britsen i det mörka rummet och slänga upp benen i dom där hållarna som finns på gynekologstolarna.
– Ligger du så bekvämt som du nu kan i den här situationen? frågade läkaren och förklarade sedan steg för steg vad han skulle göra.
Han började med att föra in ultraljudsstaven för att mäta livmodertappen. Tydligen är min tapp inte formad riktigt symmetriskt, som den ska så, det var svårt att få till något riktigt mått. Minsta lilla han rörde på staven så blev det ett annat mått. Han tog några stillbilder av ultraljudet och mätte tappen utifrån dom.
– Här är ett av fostren. Det ser ut som ett knä, sa läkaren i samband med att han kollade skiljeväggen, och pekade på skärmen för att visa vad han syftade på. Det var det enda jag fick se av bäbisarna och jag blev rätt besviken. Jag hade helt velat att han även kollat så att dom var okej där inne. Eller åtminstone kollat hjärtljuden. Men det var ju inte därför jag var där, i och för sig.
– Jag ska stoppa in ett finger och känna lite, sa läkaren efter att han dragit ut staven.
Han försökte lokalisera vart ryckningarna jag känner kom ifrån, men det var ju lite svårt att avgöra när det nu inte ryckte till för stunden så jag hade det aktuellt i minnet. Det enda jag kunde guida honom till var att det kändes som att det var på övre slidväggen. Ryckningarna gör visserligen inte ont, men är väldigt obekväma och det vore ju skönt att få veta varför dom förekommer.
På en punkt han tryckte på kändes det bekant, så jag sa att jag trodde att det var där som ryckningarna var. När han tryckte mot vänstra slidväggen trodde jag att jag skulle krevera så ont det gjorde. Han tryckte på några fler punkter inne i slidan och det kändes obehaglig, typ lite brännande, men gjorde långt ifrån lika ont.
– Du kan ta på dig igen, sa läkaren sen och medan jag gjorde det sa läkaren att han trodde att de krämpor jag känner kommer från slidmuskeln då jag var extremt öm där.
– Känner du av några foglossningar också? frågade läkaren.
– Eh… jag vet inte. Jag vet ju inte ens vart det sitter eller hur det känns.
Läkaren skrattade lite åt mig. Inte elakt på något sätt, utan mest roat och sa sedan att om jag känner någon värk eller något jag tycker känns konstigt någonstans, så skulle jag höra av mig till SMVC direkt istället för att gå vägen via distriktsmottagning. Dels för att jag var en riskgraviditet med både tvillingar och tidigare koniseringar vilket gjort att min livmodertapp är lite väl kort, och dels för att en distriktsmottagning ändå skulle skicka mig vidare till SMVC. Han sa även att det är svårt att förklara via telefon hur och vart något känns inne i kroppen, så jag skulle nog få göra fler VUL och gynundersökningar under graviditeten då det är lättare att då förstå och hitta vad jag menar. Sååån lättnad att en läkare har den inställningen. Ofta tycker jag snarare att man blir bemött precis tvärtom.
Sammanfattningen av undersökningen var i alla fall att det såg bra ut och om jag kände mig bättre om 3 veckor så kunde jag friskskrivas. Men tills dess skulle jag vila och inte anstränga mig i någon större utsträckning.
– Och dom där vagiatorerna behöver du nog inte ta, sa läkaren.
Jo, för det hade ju kommit upp tidigare under besöket… att jag inte vågat fortsätta ta dom efter vad jag läst på bipacksedeln och på Janusinfo. Läkaren blev väldigt förvånad över vad jag läst och hade inte hört om detta tidigare. Läkaren blev så pass förvånad över vad jag läst om för bieffekter att han till och med gick in på Janusinfo direkt och kollade vad som stod att läsa där.
– Hela Europa använder Lutinus, sa läkaren och fortsatte, vi kanske får kolla upp det här lite mer för man ska ju som patient känna sig okej med var man tar för läkemedel.
Det verkar vara ett fall av ”Alla andra gör ju så”, så att det blivit någon rippeleffekt och att man ”okejjat” läkemedlet utan någon vidare efterforskning, för att det då används av andra.
– Jag ska ju på nästa ultraljud om fyra veckor, men jag har inte fått någon tid för det än för läkarnas schema var inte klart sist jag var här, sa jag när besöket började lida mot sitt slut.
– Vill du ha en tid för det nu då? frågade läkaren.
– Ja tack. Det här landstinget har en förmåga av att glömma bort mig, sa jag och berättade om cellprovstagningen dom missat att kalla mig till i hela 3 år! Och så var det ju där där med lunchen jag aldrig fick när jag låg inlagd, men det berättade jag inte om.
Jag följde med läkaren ut ur undersökningsrummet och han hämtade en kvinna från ett rum. Det var samma kvinna som jag träffat första gången jag var där, hon som hade tvillingar. Hon gick in i ett litet rum och sa något, för mig knappt hörbart, och läkaren svarade henne med att hon skulle skicka det på odling. Läkaren vände sig mot mig igen och sa att det fanns några markörer på urinprovet så att dom skulle skicka ner det till labbet för odling och att jag skulle få svar om runt en vecka.
Läkaren vände sig återigen till kvinnan och sa någon bokstavskombination, ordet Duplex och att det skulle sättas upp en ny tid om fyra veckor.
Kvinnan, som var väldigt glad och trevlig, letade snabbt fram en tid på datorn. Eller två tider rättare sagt. Nästa besök skulle bli en dubbeltid. Först en tid med en barnmorska för att göra ett ultraljud och direkt därefter en tid med läkare för att… eh.. jadu… jag vet inte riktigt. Diskutera och besluta vad som skall komma härnäst kanske?Nästa besök är ju i vecka 28 och tvillingar vill ju gärna ut lite tidigare. En tvillingförlossning är ju lite mer komplicerad än en ”vanlig” förlossning, så jag antar att vi på detta besök ska diskutera hur fostren ligger och utvecklas och hur frekvent kommande UL ska göras.
Så nu är det fyra veckor tills jag får se mina små bäbisar le mot kameran nästa gång. Åh, vad jag längtar!!