När ICA Maxi bilen kommer så är det som julafton här hemma.
(Ja, ibland unnar jag mig hemkörning om det är mycket att handla och det är även oumbärligt vid VAB när man är låst hemma, så förra veckan blev det en hemkörning.)
Båda barnen river i påsarna och blir lika glada för varje sak dom drar upp ur påsen, även om det så är en påse morötter 😆
Kevin är särskilt intresserad i allt man kan äta. Så pass att man blir tokigt på hans tjat att äta på nåt hela tiden.
– Mamma jag vill ha Yoghurt
– Nä, vi har precis gått från matbordet.
– Jag vill ha banan
– Nej, du får vänta tills mellis
– Jag vill ha russin
– Det är bra med ätat nu, då får inget mer att äta förrän mellis. Tänderna måste vila annars äter tandtrollen upp tänderna om man äter hela tiden.
– Mamma, jag vill ha en macka
Suck! Så här tjatas det mellan varje måltid, trots att han äter bra för det mesta vid måltiderna. Jag brukar sällan ge med mig heller, så man tycker att han borde lärt sig att det inte hjälper att tjata och att jag bara blir irriterad och sur till slut.
Hur som haver. Han intresse för mat gör att han gärna vill hjälpa till med matlagning också. Han skalar potatis nästan perfekt med en potatisskalare. Visst tar det sin lilla tid, men det blir knappt nåt skal kvar alls på dom.
Och han skär med en riktig kniv. Dom första stora bitarna får han hjälp med då det är lätt att slinta med kniven och han hjärna vill ha fingrarna under den när det är stort att skära, men småbitar skär han jätteduktigt själv. Nu är det ju inte en supervass kniv och så är den lite naggad, eller vad jag ska säga, så man skär sig inte av lätt beröring eller av att ta i eggen. Man behöver ”såga” lite för att skära sig.
Göra pulversås klarar han också galant. Ja, blanda till den i all fall. Jag berättar hur många mått vatten han, vilket han häller i kastrullen och sen försiktigt häller i pulvret för att röra om.
Han skulle gärna stå vid spisen också om jag tillät det, men det får nog vänta tills jag är säker på att värmen respekteras, vilket den inte gör nu och jag skulle aldrig kunna lämna spisen varm med barnen i köket, om så bara för att hämta något i ett annat rum. Även om jag säger ”Rör ej spisen den är varm” så går det in genom ena örat och ut genom det andra.
Men jag tror säkert att jag har en liten mästerkock i Kevin och vem vet… om några år kanske det blir han som fixar maten här hemma 😛