I söndags var det Damiens tur att bjuda mamma på ett första svarsleende, fyra dagar efter sin bror. Och vilket leende sen! Önskar verkligen att jag kunnat fått det på bild.
Först var det mest som muskelryckningar men sen sprack han upp i ett stort leende med hela ansiktet. Åh! Så härligt det var 😀
Vi har ju haft besök hos BVC varje vecka i princip sedan vi blev utskrivna från neo, och varje vecka har jag fått höra hur stora, fina och välmående pojkar jag har, som går upp jättebra i vikt.
Den den oron man, som nybliven förälder, har över barnets liv och hälsa försvann mer och mer med all positiv respons. Men efter neobesöket (suck! Jag måste köpa ny stol, den här har blivit som en hiss och jag sitter och åker upp och ner för att den inte kan hålla ”trycket” längre 🙁 ) så har oron kommit tillbaka med råge. Visst fick jag bra respons även där. Väldigt bra egentligen, med tanke på att dom inte tyckte att det var nödvändigt för oss att komma på fler återbesök. Men Kevin hade ju börjat få platt huvud och då slog det mig att, även om dom verkar må hur bra som helst, så kan dom ju ta skada av något jag gör… eller inte gör. Och så kan det ju finnas dolda saker som dom inte ens mår dåligt av. Som det där med platt huvud, för att ta ett exempel.
Eftersom att dom får mer och mer vakna timmar på dygnet så har även kraven på mig ökat och jag känner mig verkligen otillräcklig. När dom är vakna, vilket dom oftast är samtidigt, vill dom ju ha mammatid och stimulans båda två och jag har ju bara två händer. Att lägga båda på mage och leka med dom verkar ju vara en kanongrej. Då får båda mammatid samtidigt plus att dom övar nacken och dessutom inte ligger på huvudet så att det blir (mer) platt. Saken är bara den att dom inte gillar att ligga på mage. Såvida det inte är på mammas mage, och där finns det ju bara plats för en. Kevin kan ibland ligga på mage för sig själv. Men då tar det inte många minuter innan han somnat, och tills dess så har han i alla fall inte försökt lyfta på huvudet utan lägger det ner i ”sovläge”.
Babysitter önskar jag att jag hade två av och undrar starkt varför kvinnan på specialmödravården som själv har tvillingar rekommenderade att bara ha en. I den gillar båda att sitta och studera omvärlden om mamma är inom synhåll och vaggar och stoppar in nappen lite då och då. Det hjälper väl kanske inte så mycket för platt huvud, men dom får ju lite stimulans i alla fall och jag har händerna fria att kunna diska, hänga tvätt etc. Men jag har ju, som sagt, bara en babysitter. Så då behöver ju den andra trollungen någon annan lösning där jag fortfarande har händer fria för att kunna gunga och stoppa in nappen.
Babygymmet är dom fortfarande lite för små för och uppskattar den inte till mer än ett sovunderlag. Så det är ju egentligen inte så stor skillnad mot att ha dom i sängen.
Bärselen känns mest besvärlig än så länge. Den är osmidig att ta på och det blir knöligt och varmt med spädbarnsinlägget som det är svårt att hitta en bra ställning för dom i, där dom inte kommer i kläm. Och så tycker dom inte om att sitta fast så att dom inte kan sprattla. Så den används inte så mycket. Visst är den bra mot platt huvud och man har bra kontakt med bäbis, speciellt då jag bär den mot naken överkropp, men som sagt… det är rätt besvärligt med den än.
Båda älskar att bli burna ”på axeln” och det är både smidigt och mysigt och dom tränar nacken och ryggen. Men jag kan ju bara bära en i taget och har inga händer fria till något annat.
Att ha båda framför mig i sängen och jollra med dom fungerar inte heller. Sängen associerar dom med sovtid, så när dom är vakna och alerta vill dom inte alls vara i sängen. Om det inte vankas mat eller mammamys såklart.
Så det är så vi spenderar dagarna. I sängen framför TV’n, med mamma och bäbisar liggandes bredvid varandra för mys. Och bredvid mamma är det tryggt och varmt och då somnar bäbisarna gott.
Och så får jag dåligt samvete för att jag tar den enkla vägen för att ha nöjda och tysta bäbisar istället för att roa dom 🙁
Så även om spädbarnstiden är urmysig (emellanåt), så längtar jag tills att dom blir så pass stora att dom kan sitta och leka med varandra så att jag inte behöver känna mig så otillräcklig hela tiden…
