Tårfyllt

Häromdagen satt jag och storgrinade i över en timme.

Pojkarna hade somnat efter maten så jag satte mig framför datorn för att kolla mailen. Det hade kommit ett mail från mammasidan.se med tips på en artikel om Stine som födde ensam i badrummet. Det ledde i sin tur in på en relaterad artikel om Malin som födde en giga-baby och en annan kvinna som födde i sjukhushissen. Jag kände så väl igen det målade beskrivningen om mensvärken, molandet bak i ryggen och hur jag inte insåg att det var värkar. Men sen tog likheterna slut.
Det berättades om vattenavgång, krystvärkar och första mötet med bäbisen då den lades på mammans mage. Något jag aldrig fick uppleva. Mina ögon började tåras när jag tänkte på vad jag gått miste om.

Jag hade aldrig trott att jag skulle vilja gå igenom en vaginal förlossning, men mot slutet av graviditeten fanns det ingen tvekan. Jag ville föda ut mina pojkar, hur smärtsamt och långdraget det än skulle bli. Men så blev det ju inte och jag kommer nog alltid att känna lite sorg över det.

Jag fick ju egentligen aldrig någon förklaring på varför jag behöva genomgå ett akut kejsarsnitt heller. Inte annat än ”Jag vill inte att du ligger och smygöppnar dig”. Men sen ramlade jag över en artikel om störtförlossning, och eftersom att jag koniserats flera gånger så förstod jag nu varför och de komplikationer som kunde uppstå om man väntade. Och eftersom att jag bara var i vecka 33+0 kunde barnens liv och hälsa riskeras avsevärt om det blev en störtförlossning.

Det här ledde mig sedan in på flera relaterade artiklar om sent missfall. Ena så sent som i vecka 37! Det var som om någon öppnat en kran. Tårarna forsade utan hejd. Det var så fruktansvärt hjärtslitande att läsa om dessa människor som förlorat sina barn. Tanken på att inte få ha mina små gossar hos mig eller förlora dom! Ändå kunde jag inte sluta läsa.

I sängen bredvid mig låg pojkarna fortfarande sovandes och när jag äntligen lyckades slita mig från artiklarna la jag mig bredvid mina trollungar och berättade för dom hur mycket jag älskar dom och så oerhört glad och tacksam jag är att dom valde att komma till mig. Mot alla odds!

Tänk så oväntade vändningar livet får ibland. För 9 månader sedan var jag övertygad om att jag aldrig skulle bli mamma. Föga visste jag då att det redan växte två små barn inom mig som skulle komma att förgylla mitt liv mer än jag nånsin kunnat drömma om!

Lämna ett svar