Tutt-tjuv

När barnen lärt sig ta sina första steg så flyttade det in ett monster i källaren.

Det var mitt sätt att försöka få barnen att låta bli att försöka gå ner i källaren medan jag bar vagn och barn upp och ner för trappen, och det har fungerat. Barnen har aldrig försökt gå ner för källartrappen just för att källarmonstret bor där.

Nu när dom blivit äldre är det ett bra sätt att få barnen att vara tyst i trapphuset, speciellt på mornar då man inte vill väcka halva huset. Då viskar vi för att inte väcka källarmonstret.

Det är inte så att dom är livrädda och blir ledsna utan har respekt för monstret och är lite skrajsna för det.

Nu har källarmonstret tagit Kevins nappar. Eller ja monstret tog favoritnappen (den enda som dugt för Kevin) förra helgen, men då jag själv var sjuk så pallade jag inte gnället så Kevin fick en annan napp som jag hoppades på att han skulle rata, men när han insåg att det var den eller ingen så dög den och han har haft den hela veckan. Igår tog då källarmonstret den nappen också.

Kevin hade svårt att somna och vi låg och pratade långt efter att Damien somnat. Han frågade flera gånger efter nappen och jag svarade att han fick själv hämta den hos källarmonstret om han ville ha den, men det ville han inte göra. Jag trodde det skulle bli en tuff natt men mycket gnäll, men nej… Inte förrän 6.30, när Kevin vaknade, så började tjatet. Jag påminde honom om vart nappen var och att han fick hämta den själv. Då kom Kevin på att det ju faktiskt finns en hel låda med nappar på skötbordet, så jag fick skynda dit för att flytta på dom och säga att källarmonstret tagit även dom. Men jag hade missat 1 napp som Kevin såklart hittade!

Jag fick muta med vindruvor för att få honom sluta gråta när jag tog nappen av honom och sa att monstret ville ha den också.

Kevin är värsta tuttnissen som blir hysterisk när han inte får nappen när vi är hemma. Borta går det bra. Så det blir spännande att se om jag överlever helgens tuttdetox…