Demokrati eller Diktatur?

Igår fick jag hem ett brev från mödravårdscentralen med ett formulär jag skulle fylla i. Första tanken var att det kändes väldigt omständigt. I nuläget i alla fall. Jag har ju faktiskt inte bestämt mig hur jag vill göra så vad spelar min arbetssituation och min medicinska historia för roll för tillfället?

Hur som helst… det var även lite information att det första besöket var ett inskrivningssamtal och sen några rader om följande besök under graviditeten och att kvinnor över 35 blev erbjudna fosterdiagnostik (KUB prov) då risken för fosterskador ökar markant när kvinnan är över 35 år, och risken ökar mer och mer därefter. Alltså den grupp jag tillhör. Det fanns även en länk om man ville ha mer information. En länk jag så klart gick in på.

Där stod det då främst om fosterdiagnostik för Downs syndrom men även information om olika prover och hur dom redan i fosterstadiet kan avslöja många ”fel” på fostret. Fast med exempelvis fostervattenprov, vilket är det säkraste alternativet att hitta förändringar på arvsanlagen, fanns även en liten risk för missfall (ca 1 av 100 fall) och det var i alla fall inte säkert att provet visade ett korrekt resultat. (För att förkorta en väldigt lång text).

I och med att jag ligger i riskzonen vill jag såklart göra alla tester jag kan, om jag väljer att behålla barnen. Och så snart som möjligt! Men jag är så klart även oroad över risken för missfall. Men risken för att barnen har Downs Syndrom är 1 på 250 för kvinnor som passerat 35. Så det känns i nuläget ändå värt risken.

Men i och med den här informationen, om 35 års ”gränsen”, så känns det ännu starkare att jag vill behålla barnen. Jag trodde ju att det ”bara” handlade om förmågan att bli gravid och hur den försämrades med åren. Inte att även fostrets hälsa kunde påverkas. Och just den här delen, om möjlighet till framtida barn, har ju varit en del i min tankeprocess.

Ända sedan man fick börja gå på cellprovstagning så har jag visat cellförändringar till och från och har vid två tillfället fått tagit bort cellförändringarna på livmodertappen. I samband med det här fick jag även beskedet att ”nu finns det snart inget kvar på livmodertappen” och att det kunde resultera i att man tvingas ta bort hela ”paketet” om cellförändringarna fortsatte.

Någon gång efter min första cellförändring blev jag även kallad till genetiska mottagningen vid Umeå universitetssjukhus för en mutationsanalys av BRCA genen (tror jag det hette…), då det har förekommit både bröst- & livmoderscancer inom familjen. Och även om jag nu inte visades bära på den genen så är det ju ingen garanti att jag inte kommer att få någon form av ”kvinnocancer” i framtiden. Så även där blev jag rekommendera att ta det säkra före det osäkra och skaffa familj snarast möjligen, om jag nu ville ha det, och sedan operera bort både bröst och livmoder i förebyggande syfte. Något jag då bevisligen inte gjorde.

Men alla bäckar små… den här medicinska historiken gör att jag nu börjat oroa mig för mina framtida chanser till att bilda familj. Tänk om jag tvingas till att operera bort livmodern innan jag har möjlighet till att starta familj i ett kärleksförhållande? Det här har blivit ett starkt argument för mig till att behålla dom barn jag nu bär på. Och med informationen jag igår dessutom fick, att mina ägg har ett ”bäst-före-datum” (ja, precis så stod det) och risken för missbildningar på fostret ökar med min ålder. Ja… det gjorde ju bara det här argumentet starkare.

Nu vet jag ju inte om de foster som växer inne i mig är friska och krya. Det har jag inte möjligheten att ta reda på förrän efter vecka 18! Alltså när min beslutstid gått ut!! Jag har därefter visserligen ytterligare några veckor då jag lagligen kan göra abort, fast då med socialstyrelsens godkännande. Men ju längre tiden går, desto större blir fostren, desto starkare blir känslorna, och desto svårare är det med tanken att behöva skiljas ifrån dom. Man kan tycka att det är själviskt. Att vilja behålla barnen som ensamstående förälder och utan pappans samtycke och mot hans vilja. Men för mig är själviskt att göra abort för sin egen frihet, ekonomi och bekvämlighets skull. Så för mig går det argumentet bort. Sen återstår frågan… Är det själviskt att (kanske) vilja göra abort om fostren inte är friska? Man har ju då liksom bestämt sig en gång för att behålla barnen och även om dom skulle ha något mentalt eller fysiskt handikapp, så är det ändå två små liv som växer där inne. Och ”livskvalitét” i deras standard kanske avviker från din och min. Dom kanske skulle vara fullständigt lyckliga i sin egen lilla värld, så vem är jag då att avgöra huruvida dom ska få chansen att leva eller inte? Skulle jag då välja abort för deras eller min skull? Nu är ju visserligen risken väldigt låg med tanke på hur många barn som föds friska, men risken finns alltid där trots allt…
Och jag vet inte idag, innan jag tagit beslutet, om fostren är friska eller inte och även om jag genomgår alla tester jag tillåts göra är det ändå inte en garanti för att barnen kommer att födas friska och välmående.

Man kan tänka och argumentera sig tokig om det här, vilket jag är rätt säker på att pappan gör. Främst för att jag, under alla år, har varit väldigt fast vid min åsikt att jag inte velat skaffa egna barn. Men med graviditeten har den åsikten förändrats. Tankegångarna blir helt annorlunda och för att kunna ta ett välinformerat beslut så behöver man även sätta sig in i tanken på att vara förälder, med allt vad det innebär. Kanske det är det som gjort att åsikten förändrats? Jag vet inte… jag vet bara att modersinstinkten finns här nu och att jag inte längre är så främmande inför tanken att bli mamma.

För att knyta ihop det är med inläggets rubrik…

I formuläret jag fick av MVC så stod det även att könsbestämning av fostret inte görs. Det vill alltså säga att man inte får veta könet på sitt barn under graviditeten. Det här är då inget förbud enligt lagen, utan något som varje landsting själva väljer om dom vill ha som policy. Har ens eget landsting den policyn finns alltså möjligheten att gå till en privat läkare eller besöka ett landsting som inte har den policyn och då ändå kunna ta reda på barnets kön.

Snacka om Big-Brother fasoner!

Den allra främsta anledningen till att landsting har denna policy är så att man inte ska ha möjlighet att köns bestämma sitt barn. Det vill säga att kunna göra abort om barnet har ”fel” kön. Vissa landsting hävdar även att risken för förlossningsdepressioner minskar om man inte vet barnets kön eftersom att det kan bli en chock om barnet föds med motsatt kön mot vad man förväntat sig.

Jag kan förstå om man har en policy att inte avslöja barnets kön före en viss vecka, vilket är en policy dom bland annat har i Norge, men att över huvud taget vägra upplysa om det. Det är bara löjligt! Framåt slutet på graviditeten vill ju de flesta börja förbereda inför barnets ankomst. Som inköp av möbler, utrustning, kläder etc. och kanske till och med renovera/dekorera barnets rum. Är man sånt kontrollfreak som jag är, så skulle jag absolut vilja veta kön så att jag vet om jag ska ha prinsesser eller bilar på tapeten, för att ta ett generellt exempel.

Jag har inte någon diagnos på det, och det skulle vara oväsentligt för mig att få det också, men jag är rätt säker på att jag har någon lättare form av OCD (Obsessive Compulsive Disorder) och dom som känner mig tror jag inte har några som helst problem att bekräfta det. För mig handlar det om ett onormalt behov av organisering; att ha kontroll och att saker och ting måste vara på vissa sätt. Exempelvis måste alla min kryddburkar stå med etiketten åt ett visst håll, jag kan bli tokig om en tavla hänger snett eller inte är symmetrisk placerad eller en så fånig sak att en penna inte ligger på ”sin” plats när den inte används.
Och för någon som mig så skulle det vara enormt psykiskt påfrestande att vara ovetande om en så stor faktor.

Att kunna se könet på barnet via ultraljud, vilket är det vanligaste sättet, är ett väldigt osäkert alternativ. Är barnmorskan eller läkaren väldigt tydlig med hur osäkert det är med könsbestämmande via ultraljud, så får man ju också ta till sig den informationen med en nypa salt.
Men ett fostervattenprov, som analyserar barnets kromosomer, visar med säkerhet fostrets kön. Nu tas ju inte fostervattenprov bara för att få reda på barnets kön, men har man gjort provet sedan tidigare så finns ju barnets kön dokumenterat.

Är man så långt gången som i 7:e eller 8:e månaden så har man nog ganska så klart för sig att man vill ha barnet man väntar, oavsett kön. Så vad är då argumentet mot att avslöja barnets kön? Tror dom att mamman kommer att hoppa från taket med magen före som ett alternativ till abort?

Vart är Sverige på väg egentligen?! Från att gå mot ett liberalt och fritt samhälle stramas vi åt mer och mer, och allt Sverige arbetat mot och stått för håller på att raseras till förmån för ett extremkontrollerat samhälle där den fria viljan försvinner mer och mer.

Kommentera