Det handlar om mat

Jag kom på något som sköterskan från häromnatten sa…

Damien är ju mest alltid hungrig som en varg och det säger oftast bara slurp så är det slut i flaskan och han vill gärna ha mer. Sköterskan kommenterade detta, att han då åt så snabbt, så jag berättade att det var raka motsatsen till Kevin som man nästan får tvinga i maten för att han ens ska få i sig sin kvot.

– Är det en- eller tvåäggstvillingar? frågade sköterskan.
– Dom är alldeles för olika varandra för att kunna vara enäggstvillingar, svarade jag.
– Ja, men då är dom ju inte mer lika varandra än syskon, sa sköterskan.

Eh…?! Men det har väl ändå inget med hur hungriga dom är att göra. Att folk i allmänhet har lite dålig kunskap om tvillingar och ibland ställer korkade frågor och kommentarer, det kan man förstå. Men att en sköterska som arbetar på barnkliniken, även om hon normalt sett inte arbetar på neonatalen, ska väl ändå ha en grundläggande kunskap om tvillingar.
Men å andra sidan… första barnmorskan jag hade på mödravårdscentralen hade ju inte mycket bättre kunskap hon heller som påstod att det måste vara tvåäggstvillingar när det var en tjock skiljevägg mellan fostersäckarna. Då kan det vara vilket som. Är det en tunn skiljevägg, däremot, så är det enäggstvillingar.

Läkarbesöket igår gick bra, även om läkaren tyckte att pojkarna går upp för långsamt i vikt. Sköterskorna på avdelningen, däremot, är väldigt nöjda med att dom går upp i vikt över huvud taget. Det är tydligen väldigt vanligt att bäbisar går ner i vikt i början när dom får komma hem. Men Kevin och Damien har båda pekat uppåt på vågen ända sedan dom vände från att ha rasat ner till närmare 1.600 gram efter födseln. Igår vägde Damien 2.475 gram och Kevin 2.445 gram.

De flesta bäbisar föds runt vecka 38 och snittet på födelsevikten är 3.500 gram. Tvillingar brukar dock vara något mindre. Så ser man det på det sättet, så väger dom ju närmare ett kilo mindre än dom borde vid det här laget. Men prematurbäbisar går ju inte att jämföra med fullgångna bäbisar. Dom stannar ju upp, eller går väldigt långsamt fram, i utvecklingen jämfört med bäbisar som får fortsätta utvecklas och växa i magen.

Damien gick ner lite runt 100 gram och Kevin gick ner runt 300 gram innan dom vände viktkurvan. Så ser man det på det sättet så har dom ju, på mindre än en månad, gått upp runt 700 respektive 850 gram. Men tyvärr räknas viktuppgången från födelsevikten, och då är det ju klart att viktuppgången inte verkar lika stor.

Återigen kom funderingen huruvida vi skulle bli utskrivna eller inte och jag sa att jag gärna ville fortsätta vara inskriven för att få behålla den ”livlinan” ett tag till, och läkaren tyckte att det var en bra idé eftersom att dom inte är fullgångna än, och det är vanligt att man får stanna på neonatalen till närmare vecka 40. Dom var ju fortfarande bara i vecka 37…

– Undra om vi inte ska göra en långtidsplan, sa läkaren och fortsatte. Om du kommer in på fredag igen och sen igen på onsdag. Låter det som en bra plan?

Att ha en hel veckas permis med undantag för ett återbesök efter dom första två dagarna? Skojade han eller? Det är väl klart det lät hur bra som helst! Vi fick vara hemma, men ändå ha livlinan kvar. Okej att man fortfarande måste hålla sig till vissa regler och rutiner medan man fortfarande är inskriven, men på det stora hela blir man ju självgående och få rå om sig själv.

– Då gör vi så! Vi tänkte även sanera rummet så du kan väl städa ur det innan du går och ta med dig dina saker. Skulle något hända igen och du vill komma tillbaka så finns det alltid ett rum för er. Men jag ser ingen anledning till att ni skulle behöva ha kvar rummet något längre, sa läkaren innan han gick.

Att lämna ifrån mig rummet hade jag inga som helst problem med. Det var ju bara ytterligare ett steg i rätt riktning och det kändes nog snarare som en lättnad att slippa ”fängelsehålan”. För det kändes lite så. Man hade ju liksom varit ”inlåst” där under så lång tid utan några bekvämligheter och bara massa förpliktelser.

Snabbt hade jag tömt alla soppåsar och lagt alla sängkläder i en tvättsäck. Men hur skulle jag få med mig alla mina saker?! Jag hade ju bara hämtat mer hela tiden så det var inte längre bara en liten BB väska med några plagg och hygienartiklar. Att gå fler gånger till bilen med saker var ju en sak, men hur skulle jag få plats med allt i bilen?!
Det blev rätt stuvat och överpackat kan jag säga!
Personalen passade barnen medan jag packade bilen. Hemma hade jag ju inte samma möjlighet och jag vill ju inte lämna pojkarna ensamma några längre stunder, inte än i alla fall medan dom fortfarande är så små och lite ostabila. Och fram och tillbaka mellan parkeringen och lägenheten tillhör definitivt en längre stund.
Jag tog med det viktigaste; barnen, matkassen och datorn. Resten fick vara kvar i bilen helt enkelt.

Kanske att någon snäll själ som hälsar på framöver kan hålla ett ögon på trollungarna så att jag får packa ur det sista ur bilen 😉

För att återgå till ämnet mat…

I natt har båda pojkarna varit jätteduktiga och sagt till när det varit matdags. Eller en liten stund före. För att inte riskera att sova över något mål så ställer jag väckarklockan på nätterna. Men i natt har då trollisarna börjat gnöla redan runt en halvtimme före matklockan ringt och efter ytterligare en kvart har det varit ett isande skrik på Damien då det tar lite tid att fixa iordning med mat och sittställning för att kunna mata båda två samtidigt. Han är helt otröstlig tills att han har nappflaskan eller en bröstvårta i munnen och skriket kan väcka döda. Det tar då ännu längre tid med förberedandet. Speciellt på nätterna då jag inte vill låta honom ligga och skrika en liten stund eftersom han skulle väcka hela huset. Tar jag upp Damien för att lugna honom, så sätter istället Kevin igång att vrålskrika. Inte lätt att vara ensam dessa gånger 🙁

matdags

Efter matning brukar jag pumpa bröstmjölk om jag inte ammat eller om pojkarna inte ätit så bra från bröstet. Jag vet inte vad det är med Damien, men det har blivit en trend att han alltid börjar skrika så fort jag pumpar. Det var samma sak på sjukhuset. Kanske han fattar vad som är på gång och inte vill att någon ska stjäla hans mat 😛

Och något annat som börjat de senaste dagarna… Ja, sedan vi började med nattpermisar egentligen, är att jag inte tillåts äta. Även om pojkarna har torr blöja, är nyätna och sover gott, så kan man ge sig fasan på att dom vaknar och börjar skrika för fulla muggar så fort jag ens börjar tänka på mat åt mig själv. Det slår aldrig fel! Att äta varm mat verkar vara utslutet. Det blir ju ändå kallt innan jag lyckats få i mig den 🙁

Ta gårdagen som exempel… (Jäkla skit internet! Hade skrivit massor efter det här och allt försvann när jag skulle publicera inlägget. Bara att försöka komma ihåg vad jag skrev och börja om 🙁 )

Jag tänkte att korv med bröd kunde vara ett bra och snabbt mål som inte kräver varken uppmärksamhet eller tid för att fixa till. Tyvärr var det någon annan som ville ha uppmärksamhet istället. Pojkarna hade somnat, mätta och bytta, men så fort jag lagt i korven i det sjudande vattnet så började Damien att skrika. Korven kokade nog i närmare en timme innan jag äntligen kunde gå ifrån sovrummet utan att Damien satte igång att skrika igen, och snabbt trycka i mig korvarna.
På kvällen, när pojkarna fått torr blöja och ätit sig mätta försäkrade jag mig att dom verkligen sov innan jag gick därifrån och dom såg helt utslagna ut där dom låg. Jag gick ut i köket och tog fram kräftpaketet jag haft på tining i kylskåpet några dagar och tog ut kräftorna ur kartongen. Då gav Damien ifrån sig ett gallskrik så jag fick gå in i sovrummet igen för att åter vänta tills att han slocknat.
Jag satte mig i sängen framför TVn med mina kräftor och tog upp en klo och stoppade upp den i munnen. Då var det dags igen. Damien vrålade så att han kunnat väcka döda. Jag gav honom nappen och efter att han en stund senare sugit tag i den så blev han tyst. Jag fortsatte med min klo och då var det Kevins tur att börja skrika, så att jag fick avbryta och ge honom nappen också.
De 5 kräftorna jag tagit fram tog mig över en timme att få i mig! Var det inte Damien som tappat nappen och skrev blodigt mord, så var det Kevin som satte igång. Jag hann inte mer än att trycka in nappen på ena förrän den andra tappat sin. Så här höll det på till sista tuggan och då somnade dom om minsann, bara för att bli väckta en halvtimme senare då det var dags för dom att äta igen. Suck!

Och så avslutar vi med en liten matstatus…

Pojkarnas dygnskvot är 440 ml vardera. Detta fördelas på 8 mål med 55 ml. Fast jag gör alltid i ordning mer mat. Ibland äter dom mindre per mål, ibland mer. Damien är det, som sagt, inte några större problem med när det kommer till maten och han får oftast i sig mer än dygnskvoten, vilket är jättebra för viktuppgången. Tyvärr har han kräkts rätt mycket, men det återkommer jag till. Kevin, däremot, honom får man, som sagt, nästan tvinga i maten för att han ska hålla sin dygnskvot. Det han inte äter upp ur flaskan sörplar gärna Damien i sig istället. Suck! Önskar att Kevin också kunde vara glad i maten så att jag slapp oroa mig för hans näringsintag.

Kräkningar ja… Sedan vi började med permisar så har båda pojkarna, mest Damien, börjat kräkas vid nästan varje mål. Jag oroar mig inte så mycket när Damien gör det eftersom han äter så mycket ändå, men när Kevin gör det känns det inte alls bra i mammahjärtat då han verkligen behöver den lilla mat han fått i sig.
Jag tog upp detta med läkaren och fick väl egentligen inte någon klarhet. Det var mest ett svävande svar på att bäbisar kräks helt enkelt. Antingen för att man rört på dom för mycket efter matning eller för att dom försöker bajsa och tar i så att det kommer ut ur fel ände, så att säga. Kanske det ligger lite i det, men jag rör ju knappt på dom alls efter att dom ätit utan flyttar dom från min famn till att lägga dom bredvid mig.

Eftersom att kräkningarna började vid permisarna frågade jag om det kunde ha med maten att göra. Med permisarna gick vi över från 100% PreNan till 75% PreNan resp 25% Nan, andra permisen 50/50 och nu enbart Nan. Men läkaren sa att det inte kunde ha med det att göra. Varför inte?? Deras små magar kanske inte kan hantera omställningen så bra eller så kanske dom är allergiska eller nåt mot något som finns i Nan. Det är väl inte helt omöjligt att det skulle bero på maten?

Nu får dom ju även bröstmjölk, så dom lever inte enbart på ersättning. Men jag har tyvärr inte tillräckligt med bröstmjölk för att kunna föda båda dygnet runt, då jag knappt har någon produktion alls i ena bröstet. Så på dagarna växlar jag mellan att amma ena och nappa andra till att båda får amma lite och båda får nappa. Har Kevin ätit lite under tidigare mål så får han uteslutet flaska. Det kanske låter lite orättvist, men det är ju det enda sättet jag kan vara säker på mängden mat han får i sig. På nätterna ger jag enbart flaska och då får dom bröstmjölken jag pumpat under dagen, så långt den nu räcker. Vilket brukar vara 1-1½ mål. Dels behöver jag vila bröstvårtorna och dels kan det ta upp till två timmar när jag ammar då dom somnar vid bröstet hela tiden och då är det även svårare att veta hur mycket dom får i sig. Så för mig känns det bäst just nu att enbart låta dom äta från flaskan på nätterna.

Det ska bli intressant att se hur matrutinerna utvecklas under den här veckan vi har permis och hur vikten påverkas.

Kommentera