Om man ändå vore en bläckfisk!

Jo, jag ska ägna ytterligare ett inlägg åt matning. Hela dygnet kretsar ju typ kring det, så det är ju kanske inte så konstigt att det blir mycket skrivande om det.

En normal matning går till på följande sätt;

Någon bäbis börjar skrika en stund innan matdags. Jag försöker lugna med nappen och går ut till köket för att ta fram en flaska färdigblandad ersättning ur kylen och lägga i ett varmt vattenbad. Bäbis har under tiden tappat nappen och ligger och skriker. Jag går tillbaka och tar upp bäbis för att gå och byta blöja. På tillbakavägen tar jag med mig flaskan som förhoppningsvis hunnit blivit någorlunda uppvärmd. Att lägga ner bäbis igen i väntan på maten resulterar i ett illskrik, så det vill man undvika.
Jag sätter mig och matar bäbis nummer 1. Då börjar nummer 2 att skrika. Jag trevar efter nappen och försöker hitta munnen på det lilla huvudet som skakar fram och tillbaka och försöker hitta maten. Bäbis nr 1 tappar flaskan och börjar skrika. Jag avbryter munletandet och ger bäbis nr flaskan igen med min enda lediga hand och fortsätter sedan att ge nr 2 nappen. Han tar till slut nappen och blir tyst… en minut. Sedan börjar hela proceduren om igen.
När nr 1 har ätit färdig lägger jag ner honom och tar upp nr 2. Tro nu inte att 1:an ligger där tyst, nöjd och belåten. Mä det var så mysigt hos mammsen så han vill inte alls ligga ensam. Inte ens 2 dm ifrån!
Återigen får jag leta mun på en skrikande bäbis som fäktar med armar och skakar på huvudet av ilska. Nummer 2 tappar såklart flaskan då och jag får avbryta att försöka ge nr 1 nappen så att nr 2 kan fortsätta äta. När jag sedan äntligen fått in nappen i 1:ans mun tar det inte mer än en halv minut innan han slagit ut sin egen napp med sina fäktande armar.

När 2:an också fått i sig maten och ligger bredvid brorsan så har det gått närmare en timme. Men tro inte att matstunden är slut där inte!

Nu återstår minst en halvtimme av att försöka få Damien att somna. Jo, jag säger Damien, för det är nästan uteslutande honom som jag får ägna mig åt.

Istället för att berätta, så visar jag vad som händer nu…


Nu kanske du tänker ’Ta upp honom då!’. Det har jag redan gjort. Både en och fem gånger! Han ligger helt utslagen i min famn och rör inte en min när jag skakar lite för att se om han verkligen sover djupt. Så fort hans lilla kropp lämnar mina händer och landar på sin bädd, så förvrids hela ansiktet och ut kommer ett jätteskrik. Även om han ligger precis bredvid mig, hud mot hud… så fort jag bryter hudkontakten, så vaknar han och sätter igång och skriker.

Till slut somnar han dock. Men det är inte ovanligt att det tar 30-60 minuter innan dess. Kvar har jag då en timme innan det är dags för nästa matning.

Jag börjar med att gå ut i köket, diska flaskor och gör iordning maten inför nästa mål och ställer den i kylen.

45 minuter kvar…

Undra vad man ska hitta på under den här tiden då?

Ja… den tiden, kan jag säga, är lätt att fylla. Det ska tvättas nersölade handdukar och sängkläder, tömmas sopor och fyllas på vid skötbäddsstationen och så får vi inte glömma att mamman ska duscha, äta och sova också! Och så ska ju ni, mina kära läsare, få er en uppdatering också. 🙂

Mina nära och kära ställer ofta frågan ’Behöver du nåt?’. Svaret blir alltid densamma…

– Fler timmar på dygnet.

2 thoughts on “Om man ändå vore en bläckfisk!

  1. Det akulle inte vara enklare om du hade en ringsjal eller något så damien kan sova hud mot hud? Du är stark som klarar allt ensam, kram.

Kommentera