Tacka vet jag familjen <3

Du som har småbarn, speciellt tvillingar eller pseudotvillingar, vet hur besvärligt det kan bara att småshoppa. Ni vet när inköpslistan består av en liten sak här och en liten sak där, och affärerna inte ens ligger i närheten av varandra.
Barnvagn upp å ner för trappen och såklart även barnen, in och ut med barn och vagn ur bil för varje affär och så har man alltid alldeles för några händer och alldeles för lite packutrymme i bilen. Sen ska man packa ur bilen också medan barnen …? Ja, vad ska man göra av dom under tiden när man springer upp och ner till bilen med alla varor. Här får man ju inte parkera utanför porten så jag måste ner ytterligare en (utomhus)trapp till en vändplan som man får använda som i – och urlastningszon i 15 minuter.

I flera veckors tid nu har jag samlat på mig en sån småshopparinköpslista och idag fick jag barnvakt i närmare 2 timmar så jag kunde avklara den! Nästan till fullo i alla fall, det var en sak jag inte hittade och en affär jag hoppade över då det var en enda sak jag skulle ha där, och inte något viktigt. Den grejen har funnits på min inköpslista sedan förra sommaren, så den kan gott stå kvar ett tag till 😛

En tur som tog dryga 90 minuter hade annars tagit mig minst 3 timmar, och så hade jag dessutom fått bekymret med platsbrist i bilen.

Ett stort tack till barnens ”gammelfaster” som så snällt ställde upp och passade pojkarna så att mamman fick åka och handla

Damien skrämde slag på mig idag också. Medan dom åt lunch så höll jag på att plocka lite här och var och ta fram kläder åt dom. Jag hör hur nån av dom slår mot glasrutan på dörren som är precis bredvid barnstolarna. Inte nåt konstigt med det.. det brukar dom ju göra. Men så hör jag Damien ont-skrika och jag rusar in i köket. Då hoppar hjärtat upp i halsgropen på mig och hjärnan kopplar att det inte alls är normalt att slå på glasdörren när man sitter i matstolen. Det är ju när dom är på golvet som dom brukar slå på rutan.

Damien hade alltså ställt sig upp i matstolen och var nu på väg att klättra ur. Ena benet hade han klivit över med, men andra hade som tur var fastnat. Jag vill inte ens tänka på hur det hade kunnat gått om han lyckats kliva ur stolen helt! Han har aldrig ens försökt ställa sig upp i den tidigare, men nu lärde han sig allt i ett och samma svep under loppet av de 2-3 minuter som jag lämnat köket.

Behöver jag ens säga att selen till matstolen nu är ditmonterad?!

 

One thought on “Tacka vet jag familjen <3

Kommentera